På senare tid har val hållits på de ockuperade palestinska områdena och i Israel. Som bekant segrade Hamas i det palestinska valet, och nu har biståndet från EU och USA ställts in.
Argumenten är framför allt att Hamas inte tar avstånd från våld och inte erkänner staten Israel. Hyckleriet går väl ingen förbi: att Israel dagligen använder våld mot palestinierna och i praktiken utplånar det som återstår av Palestina ses som fullt normalt av våra politiker.
Efter valet började också en annan hets mot Hamas. De är kvinnoförtryckande islamister, och alla palestinska kvinnor kommer nu att få det sämre, skanderas det. Men hur det går för Mellanösterns kvinnor i valen tycks inte vara något som västvärlden bryr sig om. Faktum är att palestinierna valde in 19 procent kvinnor till sitt nya parlament: upp från 5 ledamöter till 17. Av de nyvalda kvinnorna kom 6 från Hamas.
Det återstår att se vad Hamas kommer att göra för eller emot de palestinska kvinnorna, om de kommer att kasta syra på dem för att de inte bär slöja eller ge dem ökad tillgång till universiteten. Det kan man bara spekulera i inför framtiden. Men vad vi faktiskt vet är att valet var en framgång för de palestinska kvinnorna – ett val som de nu straffas för.
Det kan jämföras med det israeliska valet. Där sjönk antalet kvinnliga parlamentsledamöter från 15 procent till 13. Har det någon betydelse? Delar av den israeliska kvinnorörelsens har argumenterat för att om fler kvinnor satt i Knesset skulle inte ockupationen vara lika brutal, eller ens ha pågått så länge.
I sin nyutkomna bok En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva (Norstedts) redovisar journalisten Pernilla Ahlsén resultatet av två års intervjuer med palestinska och israeliska kvinnor. Här får man möta en palestinsk gumma som vägrar lämna sitt hem när den israeliska armén ska riva det, och en israelisk kvinna som står vid vägspärrar för att övervaka vad soldaterna gör med hennes palestinska medsystrar.
Här finns också bosättarkvinnan Judith. Det går en kall kår genom mig när jag läser hennes ord: ”Araberna är inhumana. (…) De låter sina barn kasta sten och bli dödade. Och vi är för snälla. Vi plockar ut de skyldiga med pincett. Vi borde vara mer som amerikanarna som vågar utrota en hel by om så krävs”.
Här blir jag tveksam till kvinnorörelsens argument. Om fler kvinnor som Judith satt i Knesset skulle ockupationen knappast vara mildare, lika lite som de kvinnliga soldaterna vid Västbankens vägspärrar är godare än de manliga.
Ockupationen betingas inte av vilket kön som styr.
Däremot är den palestinska frihetskampen inte hel förrän kvinnorna får halva utrymmet i den.
När rekordmånga kvinnor nu har valts in i parlamentet – till och med fler än i det israeliska – borde inte omvärlden straffa dem. De borde uppmuntras.