Vid denna tidnings pressläggning bestred Silvio Berlusconi fortfarande valresultatet, men det mesta tyder på att hans epok nu är över. Söndagens och måndagens val var slutpunkten på en exceptionellt hård och smutsig kampanj, där Berlusconi bland annat kallat vänsterväljare för ”pungkulor”, anklagat medierna, rättsväsendet och till och med valmyndigheten för att vara infiltrerade av kommunister, och där hans koalitionspartner Umberto Bossi sagt att Prodis koalition ”luktar vaselin”.
Paradoxalt nog har allt detta utspelats i ett val där de sakpolitiska skillnaderna mellan konkurrenterna är tämligen små. Personangreppen har ersatt den politiska debatten.
Valets trolige segerherre, Romano Prodi, är mest känd i internationella sammanhang som tidigare ordförande för EU-kommissionen, men har en bakgrund som ekonomiprofessor och ledde privatiseringen av den statliga industrikoncernen IRI, innan han blev premiärminister 1996. Hans dåvarande regering drev igenom ett hårt besparingsprogram i samband med Italiens övergång till euron. Programmet som han har gått till val på i år förefaller vara liknande: han har lovat en femprocentig sänkning av bolagsskatten samtidigt som budgetunderskottet ska elimineras, något som endast torde vara möjligt genom kraftiga sociala nedskärningar. I valrörelsen har han kritiserat Berlusconi med orden ”små justeringar är inte nog. Vi behöver radikala reformer”. Fast han anses vara mindre orienterad mot USA och mer mot Frankrike och Tyskland än den nuvarande regeringen, har han inte utlovat något slut på det impopulära italienska truppdeltagandet i Irak.
Berlusconis Forza Italia har hållit sig med en extrem marknadsliberal retorik och fick fram till valet 2001 helhjärtat stöd från de italienska företagsägarna, men hans verkliga politik har inte fullt ut levt upp till löftena. Han har tenderat att snarare gynna sina egna personliga intressen (hans förmögenhet uppskattas av Forbes Magazine ha vuxit med fyra miljarder dollar under hans regeringstid) än näringslivet som helhet. Inför årets val har arbetsgivarorganisationen Confinindustria ställt sig neutral.
Berlusconi har i stället fått förlita sig helt på sitt eget medieimperium, landets tre enda rikstäckande privata kanaler, och på sina privata ekonomiska resurser. Hans kampanj uppges ha kostat mer än tre gånger så mycket som motståndarnas – runt 40 miljoner euro. Bland annat har han skickat ut en 160-sidors bok med mängder av färgfoton på sig själv, sin familj och sina kända vänner till alla väljare. Han har försökt vända näringslivets motstånd till sin fördel genom att presentera sig som folkets och i synnerhet småföretagarnas man, motarbetad av hela det politiska och ekonomiska etablissemanget.
Berlusconi, som föddes i den övre medelklassen i Milano, började sin bana med att sälja dammsugare och sjunga på kryssningsfartyg vid sidan om sina juridikstudier, men tack vare goda kontakter avancerade han till byggentreprenör och blev så småningom mediemogul. Bland annat var han nära allierad med Bettino Craxi, tidigare premiärminister som flydde landet och dog i exil i Tunisien för att undkomma korruptionsåtal.
Forza Italia har fungerat mer som en avdelning inom hans företagsimperium än som ett traditionellt parti. Det styrs helt av honom personligen med hjälp av ett fåtal rådgivare ur Fininvests ledning, partiets kandidater har valts ut av professionella headhunters, och programmet är ihopskrivet med ledning från opinionsundersökningar gjorda av det egna institutet Diakron. Dess lokala avdelningar är utformade efter modell från fotbollssupporterklubbar, och saknar allt inflytande över den förda politiken.
Romano Prodi står i jämförelse för ett mer normalt europeiskt sätt att bedriva politik. Men något alternativ till nyliberalismen har inte heller han att erbjuda italienarna.
