Jag trodde nog inte att en vit, halvgammal, välutbildad medelklassman inom eliten skulle bli en av mina feministidoler. En arg ung kvinna med utmärkt medieplattform hade legat närmare till hands. Jag tänker förstås på Claes Borgström respektive Linda Skugge. Skugge deklarerade nyligen att hon slutar kalla sig feminist. Borgström har aldrig gjort anspråk på att […]
Jag trodde nog inte att en vit, halvgammal, välutbildad medelklassman inom eliten skulle bli en av mina feministidoler. En arg ung kvinna med utmärkt medieplattform hade legat närmare till hands. Jag tänker förstås på Claes Borgström respektive Linda Skugge.
Skugge deklarerade nyligen att hon slutar kalla sig feminist.
Borgström har aldrig gjort anspråk på att vara en.
Jag kan kalla mig kirurg men eftersom jag aldrig opererar blir det inte särskilt trovärdigt. Handlingar räknas mer än själva titulerandet.
Skugge vill hellre vara cool än en ”dårpippi”. Borgström har utpekats som dårpippi efter sina uttalanden om fotbolls-VM i Tyskland.
Jag tycker att han är rakryggad, konsekvent, modig och begåvad – så som jag vill att en feminist ska vara. Om man då också är dårpippi så får det ordet en ny och vacker innebörd.
Feminismen som analys, politik, retorik och praktik är bland det mest samhällsomdanande vi har. Klart att den är hotfull. Klart att den inte är cool – och den ska inte vara det.
Cool är ett helylleamerikanskt uttryck vi anammat som nåt slags bedömningskriterium i den jagcentrerade marknadsretoriken.
Cool är en innehållslös värdering om vilken man kan säga: jag kan inte beskriva vad cool är men när jag ser det känner jag igen det. Det är inte genom att vara cool man förändrar en enda sak mer än sin egen klädstil – var så säker.
Till den som påstår att feminister är hopplösa och att det bästa är att satsa på sig själv och skita i andra vill jag säga: Läs din kvinnohistoria. Varför inte börja med Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott?
“vid en vänsterdemonstration i Stockholm i går kastades sten…” hörde jag en nyhetsuppläsare i Ekot säga härom morgonen.
Vad är en ”vänsterdemonstration”?
Varför inte berätta för lyssnarna varför folk demonstrerade i stället för att slentrianmässigt etikettera deras handlingar? Formuleringen ger associationen vänster = stenkastning = militant = tokvänster = löjlig.
Varför anpassa sig till omvärldens vulgärtolkning, eller stereotypa uppfattning, om exempelvis feminism och vänster? Varför inte i stället ifrågasätta stereotyperna?
Att döma andra efter en stereotyp uppfattning är att tala maktspråk. Någon har tagit sig rätten att formulera stereotypen. Om man kallar feminister för dårpippis ska man vara klar över att man utnämner sig till maktens ambassadör – samtidigt som man förminskar sig själv genom att tvivla på sin egen självständiga bedömning.
Feminister och andra frihetskämpar har alltid avfärdats, förlöjligats eller demoniserats – och faktum är att vi bara mår bra av det. Vi blir vassare, skärptare och säkrare.