– Vi har nog runt hundra träffar om dagen på hemsidan, och väldigt många har loggat in från en arbetsförmedling någonstans. Det kommer nya berättelser på vårt klotterplank hela tiden, och det har blivit så att folk nästan försöker bräcka varandra med vem som har det jävligast och vem som lyckats smita undan mest, berättar David.
Han och Daniel är två av de personer som driver webbsidan Arbetsförnedringen (www.arbetsfornedringen.tk). Sidan använder Arbetsförmedlingens logotyp och de har blivit hotade med stämning, vilket är en orsak till att de varken vill framträda på bild eller med sina efternamn.
– Vi vill sprida erfarenheter, tips och tricks för hur man kan göra tillvaron lite lättare som arbetslös, men den kanske viktigaste uppgiften där vi hoppas vi kan göra en insats är att befria människor från skuldkänslan. Kanske kan vi bidra till att Anna i Växjö inte får dåligt samvete om hon smiter från en jobbsökarkurs, eller kanske fattar hon mod nog för att säga ifrån till sin arbetsförmedlare. Som arbetslös är man annars väldigt ensam mot systemet. Man måste påminna sig hela tiden om hur systemet fungerar, att arbetslösheten är en del av en kapitalistisk ekonomi, att den finns för att skapa press på löner och villkor och att arbetsförmedlingen finns för att öka trycket på de arbetslösa, att det inte är en själv det är fel på, säger David.
Sidan har sitt ursprung i Arbetslösas kamporganisation, AKO, som i sin tur föddes som ett projekt inom den anarkistiska gruppen Stubin, när flera av medlemmarna gick arbetslösa.
– Vi delade ut flygblad som hette ”Ett informationsblad om arbetslösheten” och som var utformat exakt likadant som arbetsförmedlingens broschyr med samma namn. Man såg hur folk började läsa lite slött, sen hajade till, tittade upp och flinade, säger David.
I flygbladet får man bland annat lära sig att ”Varje möte med din handläggare är en förhandlingssituation, där du får kämpa för att få ut pengar till mat och hyra och se till att du inte hamnar i meningslösa åtgärder… använd din sociala kompetens till att läsa och manipulera dem” och ”Om du blir tvingad att söka ett jobb du inte vill ha kan ett sätt vara att skriva dåliga ansökningar”.
– Vi hade även ett öppet seminarium, och hela tiden fick vi stark respons från folk, vi mötte hela tiden nya människor som var frustrerade. Då kände vi att borde ha potential att gå över till en mer öppen och direkt kamp, berättar Daniel.
Tillfället kom när kommunen annonserade planer på ett nytt jobbsökarcentrum i förorten Biskopsgården, med 600 nya praktikplatser för att exempelvis plocka skräp och rensa rabatter. Gruppen satte upp affischer med bilder på namngivna politiker och chefstjänstemän och texten ”De vill att du ska arbeta utan lön”.
På kort tid drog man ihop en manifestation under parollen ”Utan deg inget kneg”. Demonstrationen fick stor medieuppmärksamhet och en improviserad debatt, där stadsdelschefen blev illa åtgången, sändes i TV4:s lokala nyheter. Kommunalt anställda uttalade sig och förklarade att de inte var intresserade av tvångsplacerade praktikanter på sina arbetsplatser. Jobbsökarprojektet stoppades inte fullständigt, men det reducerades kraftigt till en verksamhet med runt 50 platser och gömdes undan i en anonym lokal.
Men gruppen lyckades inte bygga vidare på den segern.
– Jag tror att ett fel vi gjorde var att vi försökte organisera för mycket i stället för att ta vara på den ilska som fanns och agera. Det blev för mycket långa möten som tröttade ut folk. Sedan fick en del drivande personer jobb så småningom och vi lyckades inte rekrytera tillräckligt många nya. Just nu koncentrerar vi oss på hemsidan, så får vi se om vi kan återkomma med större grejer så småningom, säger Daniel.
I sitt informationsblad talar Arbetsförnedringen om att ”dela på jobben och det vi producerar”, men det finns annars inte särskilt många specifika krav eller resonemang om vad som borde göras mot arbetslösheten i deras material.
– Nej, det är fel ände att börja i att skriva ihop ett politiskt program. Man måste börja i den materiella världen, inte på idéplanet. Fast vi är små tror jag att vi gör mer nytta än vad något parti eller ”påtryckarorganisation” gör. Vi utgår först från den kamp som arbetslösa för redan i dag genom att exempelvis skolka från åtgärder, och försöker uppmuntra den. Därifrån kan man gå vidare med organisering och kollektiva aktioner. Sedan, om man har lyckats mobilisera en kraft att räkna med, kan det vara läge att fundera på vilka politiska krav det kan vara aktuellt att ställa, menar Daniel.
