Det är med stora förhoppningar Palestinagrupperna i Sverige, PGS, ser fram emot att Sverige får en utrikesminister med gedigen bakgrund i FN-systemet. PGS är en organisation som arbetar för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten.
Mot denna bakgrund tar vi för givet att Sveriges framtida utrikespolitik i förhållande till Palestinakonflikten ska präglas av en strävan att genomföra FN:s och Internationella domstolen i Haags grundläggande beslut. Vi tänker framför allt på följande:
• FN:s delningsbeslut från 1947 som betyder att det inom det historiska Palestina ska finnas två suveräna stater, en judisk och en Palestinaarabisk.
• FN:s delningsbeslut från 1947 som betyder att Jerusalem ska vara en internationellt administrerad och öppen stad.
•FN:s resolution 194 från 1948 som betyder att de palestinska flyktingarna ska få rätt att återvända till sina hem eller få ekonomisk kompensation.
• FN:s resolution 242 som innebär att Israel ska dra sig tillbaka från samtliga områden som ockuperades under junikriget 1967.
• Genèvekonventionen som stadgar om skydd för civilbefolkningen i ockuperade områden.
• Internationella domstolen i Haags utslag som fördömer byggandet av den så kallade separationsmuren inne på ockuperat palestinsk område och förpliktigar samtliga FN-stater att medverka till att domslutet leder till efterrättelse.
Som Jan Eliasson naturligtvis är medveten om har palestiniernas legitima företrädare, PLO, godtagit samtliga FN-beslut som har betydelse för Palestinakonflikten. Israel däremot bryter mot de allra flesta folkrättsregler och FN-beslut.
Mot denna bakgrund är vi förvånade och beklämda över det internationella samfundets, däribland EU:s, starkt partiska agerande till förmån för Israel. Inga som helst påtryckningar mot Israel förekommer, trots landets flagranta förakt mot FN och folkrätten. Däremot har USA och EU tillgripit sanktioner mot Palestinska myndighetens demokratiskt folkvalda regering, enbart på grundval av verbala yttranden som saknar stöd i FN-beslut.
Det är uppenbart att Israel och palestinierna inte behandlas likvärdigt. Ockupanten gynnas, den ockuperade parten missgynnas.
Vi är oroliga över hur konflikten i regionen utvecklas. Israel har kärnvapen. Missnöjet i arabiska och andra muslimska länder i regionen ökar. Det är inte svårt att se ett katastrofscenario där hela regionen exploderar, vilket kan leda till världsbrand. Och allt detta på grund av att den demokratiska världen saknar vilja och förmåga att förmå Israel att respektera FN-beslut och folkrätt!
Sverige har en stolt historia i Mellanöstern. Folke Bernadotte fick plikta med sitt liv, mördad av en organisation vars ledare sedermera blev israelisk premiärminister, för att han lade fram ett konstruktivt förslag till konfliktlösning som kunde ha besparat världen alla dessa år av krig och förtvivlan. Gunnar Jarring spelade en viktig roll för medling mellan Egypten och Israel. Olof Palme gick i täten för att bryta PLO:s isolering och uppmuntrade PLO:s övergång från enbart väpnad kamp till att i huvudsak bedriva motståndet mot ockupationen med diplomatiska och fredliga medel. Sten Andersson medverkade aktivt till att förbereda Oslo-avtalet mellan Israel och PLO. Otaliga andra svenskar har genom humanitära och andra insatser bidragit i försöken att skapa underlag för fred och försoning i Palestinaområdet.
Vi vet att Jan Eliasson har sina rötter i den traditionen. Både för Sveriges, palestiniernas och andra förtryckta folks skull, har Sverige benhårt hållit på respekt för FN och folkrätten som skydd för små folk mot försök av stormakter och ”militärindustriella komplex” att diktera, utnyttja och dominera.
Mot den bakgrunden har vi oroats av de senaste årens tendens från svensk sida att tiga och underordna sig USA.
Vi hoppas att Jan Eliassons möte härom dagen med hans norske kollega uppenbarade hur absurd situationen har blivit. Han berömde Norge för att man officiellt tar emot företrädare för Hamas, ett agerande som han anser sig förhindrad att själv efterlikna enbart på grund av Sveriges medlemskap i EU.
En sådan handlingslinje är förstås inte hållbar som rättesnöre för svensk utrikespolitik, vilket vi är övertygade om att Jan Eliasson är fullt medveten om. Vi vill också påminna om att detta strider helt mot de utfästelser som gjordes av socialdemokraterna innan Sverige blev EU-medlem, då det klargjordes att Sverige också i fortsättningen skulle föra en självständig utrikespolitik. PGS tar inte ställning i EU-frågan, men anser självklart att Sverige också som EU-medlem måste kunna föra en utrikespolitik som överensstämmer med FN-beslut och folkrätt.
