Kan fotbollsfesten i Tyskland bli en språngbräda för att bekämpa prostitution? Även om få står bakom jämställdhetsombudsmannen Claes Borgströms kontroversiella bojkottförslag menar en rad debattörer och politiker att VM är ett bra tillfälle att sprida information – inte minst om den svenska sexköpslagen som ju kriminaliserar torskarna men inte de prostituerade. Lagens utformning är unik, just för att bara sexköparen kriminaliseras, och detta framställs ofta som en feministisk landvinning i den svenska lagstiftningen.
Tyskland har en helt annan syn i sin lag. Där görs uppdelningen i prostitution och ”tvångsprostitution”. Endast det senare, som även går under namnet kvinnohandel eller trafficking, är olagligt. De stora tyska kvinnoorganisationerna står bakom denna uppdelning.
Men Claes Borgströms debattartikel i DN 23 april plockar i sär den uppdelningen effektivt: Han hänvisar till FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter och människohandel, Sigma Huda, som i sin senaste rapport konstaterar att prostitution sällan försiggår utan något av de tvångsmedel som ingår i definitionen för trafficking: element av tvång, hot, övertalning, bedrägeri, maktmissbruk och/eller utnyttjande av en människas utsatthet eller beroendeställning. Utifrån definitionen faller det mesta som uppfattas som ”vanlig” prostitution faktiskt under beteckningen människohandel.
Enligt FN:s beräkningar tvingas mellan 200000 och 500000 kvinnor prostituera sig enbart inom EU.
Prostitution måste dessutom ses i ljuset av samhällets rådande genusordning. Det handlar om makt. Den som har den dikterar villkoren och kan utnyttja den som inte har den: ekonomiskt, socialt etcetera. Det är ingen slump att det framför allt är män som köper sex, och för den delen står för annat sexualiserat våld och förnedring. Att ta ställning mot kvinnors förnedring och därmed all form av prostitution borde därmed inte vara särskilt kontroversiellt. För även om det alltid finns exempel på ”den lyckliga horan” som lanseras, är det få med verklig inblick i branschen som menar att den är sann. Ingen kvinna lever, åtminstone inte i längden, lycklig under prostitution. Och även om så vore är det inte självklart att alla ska få jobba med det de själva säger sig bli lyckliga av. Ibland går vi samman och instiftar förbud, med hänsyn till miljö, mänskliga rättigheter och annat, vilket är ganska självklart. Om många kvinnor drabbas – och det å det jävligaste – inom prostitution är det vettigt att sexköpen kriminaliseras.
Att det inte är lagstiftning som förändrar samhället är å andra sidan också ganska självklart. Men viss roll kan den spela. Frågan om vad den svenska sexköpslagen spelat för roll är intressant. Än vet ingen säkert, för först för några veckor sedan beslutade riksdagen att ge regeringen uppdraget att utvärdera sexköpslagens effekt.
De utvärderingar som hittills gjorts är få. Socialstyrelsen och Brå är två instanser som gjort mindre undersökningar, och deras bild är att gatuprostitutionen antagligen halverades i samband med att lagen trädde i kraft 1999, för att så småningom öka igen, dock inte till samma nivå som innan lagens införande. Samtidigt finns tecken på att dold prostitution, bland annat genom kontakter via internet, i hem och på hotell, ökat under samma tid – men inte heller det i samma utsträckning som gatuprostitutionen minskat.
Det verkar alltså som att torsklagen fungerar avskräckande: prostitutionen minskar. Därmed bör det vara vettigt att fler länder som på allvar säger sig vilja minska handeln med kvinnors kroppar inför liknande lagar. Och varför inte agera vid VM, som ju väntas leda till ökad människohandel?
