Ingen vet riktigt vad de Nya Sociala Rörelserna är, förutom att de är något positivt och att de är något annat än de Gamla Sociala Rörelserna (partier, fackföreningar och dess likar). Jag kan i ärlighetens namn tycka att begreppet ofta är urvattnat; i många fall är organisationerna i fråga varken nya, sociala eller ens tillräckligt stora för att med bästa vilja i världen kunna kallas rörelser.
Jag tänker mig att det första kravet på en ny social rörelse måste vara att den förmår samla individer som delar samma konkreta problem, men vilka aldrig tidigare kommit på att de skulle kunna vara en ”rörelse”. Den är en tyst opinion som framkallas i det ögonblick en tillräckligt angelägen fråga driver den att agera och tusentals individer inser att – aha! – de är många. Och när de inser att ingen av de trötta krigselefanterna till gamla rörelser bryr sig nämnvärt om deras problem.
De stora demonstrationerna i USA mot en skärpning av invandringslagstiftningen, liksom endagsstrejken ”En dag utan invandrare”, utgör den sortens framkallningsbad ur vilka en rörelse kan träda fram. USA:s migranter, lejonparten latinamerikaner, är en grupp som kan vitalisera landets politik; de bär ofta med sig en tradition av politisk organisering. Migranterna är en grupp som även i Europa står på tröskeln till att upptäcka sig själv som rörelse.
Både Europa och USA står inför ett strategiskt avgörande i migrantfrågan: ska huvudlinjen vara strikt gränskontroll kombinerat med någorlunda likvärdiga rättigheter för dem som väl är inne i landet, eller en relativt fri invandring kombinerad med ett andra klassens medborgarskap för dem som är inne?
Det är en fråga som migranterna i längden inte kommer att lämna till de gamla sociala rörelserna – som i många fall visat ett magnifikt ointresse för att inkludera invandrarna – att lösa utan inblandning av frågans huvudpersoner.
De arbetslösa är en annan växande grupp. När det gäller de arbetslösa har partier och fackföreningar visserligen inte uppvisat samma obekymrade nonchalans som när det gäller migranterna, men å andra sidan blir tandlösheten närmast total när de gamla rörelserna bedriver
en politik helt underordnad inflationsmålet. I svensk arbetarrörelse är den så kallade arbetslinjen inte bara en strategisk princip, utan också vad som liknar en moralisk princip. Det gör att svensk s-märkt arbetarrörelse nästan blir världsmästare i tafatthet när det kommer till frågan om de arbetslösas rättigheter. Den tolererar i relativ tysthet de hätska utfallen mot de arbetslösa som grupp, liksom AMS fånigaste kurser i ”personlig utveckling”. Här finns embryot till en rörelse som kan spela en viktig politisk roll – vilket visat sig i flera andra länder, till exempel Argentina – men innan den kan framkalla sig själv måste den hantera en stor bromskloss: skammen.
Det är här Osynliga partiet/Arbetsförnedringskampanjen i bästa fall kan spela en historiskt konstruktiv roll. Det pedagogiska huvudbudskapet på Arbetsförnedringens hemsida är värt all respekt, trots en och annan onödigt provokativ uppmaning. Man säger: arbetslöshet är inte individens problem, utan samhällets. Känn därför ingen skam. Och: statistiskt sett kommer inte AMS att hitta något jobb åt dig, så du har helt rätt när du känner att besöken är meningslösa.
Om bara skammen kan hållas stången, kommer de arbetslösa snart att upptäcka sig själva som en rörelse med förmåga att ställa en av de mest brännande politiska frågorna: hur man förändrar ett system som kräver överflödiga människor för att fungera.
