Sverige reformerade sexualbrottslagstiftningen år 2005, bland annat så att all sexuell kontakt med barn under 15 år blev våldtäkt och kravet på tvång ändrades. Ändå är det tveksamt om lagen uppfyller kraven från Europadomstolen.
I samband med revisionen diskuterades det ifall det i stället för dagens system borde införas ett krav på samtycke för att våldtäkt inte ska ha förelegat. Den misstänkte får då ett ansvar för att försäkra sig om att det finns ett samtycke till det sexuella umgänget. Detta är ett krav som finns ibland annat den irländska och den brittiska lagstiftningen. Det är mycket som talar för att ett system med samtyckeskrav bör införas också i Sverige. Det finns till och med många som anser att Sverige är skyldigt att införa ett sådant system, mot bakgrund av en dom i Europadomstolen år 2004 (MC mot Bulgarien). Det bör poängteras att införandet av ett samtyckeskrav inte är samma sak som att gärningsmannen ska bevisa sin oskuld. Med andra ord är det fortfarande åklagaren som ska bevisa att brott har begåtts.
Tyvärr valde den svenska lagstiftaren att inte införa ett krav på samtycke, då man menade att 2005 års lag om sexualbrott var tillräcklig. Vänsterjuristerna anser att detta var ett misstag då den nuvarande ordningen i praktiken innebär att det fortfarande är upp till offret att se till att förövaren förstått att hon eller han inte vill ha samlag.
Nu ska som tidigare våldtäkten i stället ha föregåtts av våld eller hot för att det ska falla under stadgandet för våldtäkt – trots att detta kan anses strida mot Europadomstolens dom. Våldet eller hotet ska ha varit en förutsättning som tvingat eller på annat sätt påverkat offret så att gärningen blivit möjlig att genomföras. Det är alltså inte tillräckligt att man inte samtyckt till den sexuella handlingen.
En nyhet i 2005 års lag var dock att våldtäkt numera kan förekomma då offret befunnit sig i ett så kallat hjälplöst tillstånd, exempelvis genom medvetslöshet eller sjukdom. I det fallet kan det med andra ord vara våldtäkt trots att offret inte gör motstånd. Det krävs dock att gärningsmannen otillbörligt har utnyttjat det hjälplösa tillståndet, vilket i slutändan blir något som också måste ha avsetts av gärningsmannen, så kallat uppsåt. I praktiken ska det dock mycket till för att en gärningsman ska fällas för detta. Om gärningsmannen/männen hävdar att kvinnan inte alls saknade sinnesnärvaro och kvinnan i sin tur inte kommer ihåg någonting av händelsen (mycket vanligt vid medvetslöshet) har Högsta domstolen i det så kallade Tumbamålet slagit fast att de tilltalade går fria.
Från vissa håll har sagts att samtyckeskrav redan nu i praktiken tillämpas genom att man i bevisning tar upp faktorer som fysiskt och verbalt motstånd. Vi anser dock att detta argument är ohållbart då det inte innefattar alla de fall där kvinnan av rädsla, kanske för sitt liv, inte förmår att göra aktivt motstånd.
Intressant i sammanhanget är att Europadomstolen i det ovan nämnda fallet tog upp yttranden från psykologer som verifierade att offer ofta blir paralyserade i traumatiska situationer, det så kallade ”frozen fright-syndromet”. Att det enligt svensk rätt inte kan vara frågan om våldtäkt av någon som inte protesterar tillräckligt mycket i en sådan traumatisk situation finner vi stötande.
Det är ett tydligt tecken på förlegade könsroller hur män överhuvudtaget kan ”anta” att en kvinna är med på noterna om hon ligger passivt och inte deltar i akten, och anmärkningsvärt att detta synsätt fortfarande på 2000-talet ligger till grund för vår sexualbrottslagstiftning.
I Sverige är alla sexualbrott uppsåtsbrott (det vill säga att man måste ha insikt eller avsikt att begå den brottsliga handlingen) och när vi hamnar i situationer där ord står mot ord är det svårt att bevisa att det är bortom allt rimligt tvivel att det var våldtäkt. Det har argumenterats för att krav på samtycke skulle vara till offrets nackdel då fokus skulle ligga på gärningsmannens uppsåt och om han hade fog att förutsätta att hon/han var med på det hela och leda till en kränkande utfrågning och utredning av offrets tidigare erfarenheter. Vi håller inte med om detta då vi anser att samtyckeskravet i stället skulle innebära att gärningsmannen vore tvungen att svara på frågor kring vad i situationen som tydde på att den andra personen ville, handlingar, uttryck etc. Fokus skulle alltså flyttas till vad gärningsmannen hade fog att anta. Vi vill poängtera att det redan i dag ingår i domstolens ansvar att stoppa att irrelevanta omständigheter tas upp i rättssalen. Domaren ska gå in och bryta när alltför ovidkommande fakta och resonemang kommer upp. Fokus ska ligga på mannens handlande och inte kvinnans tidigare beteende.
Skärpta regler är en tydlig indikation på vad som inte accepteras i samhället. Lagstiftningen bör spegla folkets rättsuppfattning. Tyvärr är hårdare reglering, ökad precisering etcetera ofta inte tillräckligt. Attityder hos domstolarna är svårare att ändra på. Vi har i år i två fall som rört övergrepp mot barn sett tendenser på detta då domare valt att inte döma till våldtäkt mot barn trots att detta var lagstiftarens intentioner.
Vår slutsats är att kvinnor fortfarande är fredlösa trots skärpt lagstiftning. Samt att domstolarnas och lagstiftarens ovilja hindrar en rättvis sexualbrottslagstiftning.
