De flesta av oss bär nog på ett styng av sorg efter allt vi läst om hur 10-åriga Bobby torterades till döds. I helgen inträffade ytterligare mardrömslika våldsdåd mot barn inom familjen när en 12-årig flicka knivmördades av sin styvfar och hennes 13-åriga kamrat våldtogs.
Det grova våldet mot barn lämnar ingen oberörd. Och i kölvattnet av detta ser vi genast mediautspel med krav på större aktivitet från socialtjänsten – i klarspråk att de bör omhänderta fler barn som riskerar att utsättas för våld.
Varje tragedi må visa att socialtjänsten inte gjort tillräckligt. Men motsatsen, att samhället omhändertar barn kan också i sig vara en tragedi, och i tider då detta fått stor uppmärksamhet är tongångarna närmast motsatta (minns mediedreven kring Karin och Lars som fick sitt barn omhändertaget i Oskarshamn och Tommie som togs ifrån sitt barn efter att han falskeligen anklagats för att ha mördat barnets mamma).
Att barn ska skyddas mot alla former av övergrepp – fysiska, psykiska och sexuella – är en grundläggande rättighet enligt FN:s barnkonvention. Trots det vet vi att barn utsätts för övergrepp, och att anmärkningsvärt få anmälningar om våld mot barn leder till åtal.
Det har har snart gått 30 år sedan förbudet att aga barn infördes i Sverige. Lagen fick ett starkt genomslag och att aga barn kom succesivt att bli allt mer socialt oacceptabelt. Ändå varnar barnombudsmannen Lena Nyberg nu för oroande tecken på att barnmisshandeln ökar. Hon vill därför att regeringen kartlägger barnagans utbredning för att kunna förbättra det förebyggande arbetet. Att ta reda på hur många barn som utsätts för våld är naturligtvis bra. Men mycket mer kan göras. Några exempel:
• På Island har inrättandet av barnhus där utsatta barn undersöks och förhörs i en barnanpassad miljö gett positiva resultat. I stället för att undersökas i en lokal, åka till en annan för att berätta för polisen, sedan vidare till sociala myndigheter och så vidare, sker allt på samma plats. Därigenom minskar den psykiska belastningen på barnen samtidigt som chanserna till ett tillförlitligt vittnesmål från dem ökar – vilket ofta är det avgörande för att kunna väcka åtal. Liknande barnhus i Sverige borde vara en självklarhet.
• Samtidigt måste resurserna till psykvården ökas – både vad gäller barn/ungdom och vuxenpsykvård. Långa köer och överbelasning är inte acceptabelt när det handlar om människor som drivna av sin ångest kan vara benägna både att skada sig själva och andra allvarligt.
• I söndags visade SVT:s Agendas granskning att åklagare i olika delar av landet är mycket olika benägna att utfärda besöksförbud för män som förföljer och/eller trakasserar kvinnor. Sociala myndigheter, poliser och åklagare bör få ökad utbildning om våld mot både barn och kvinnor inom familjen, hur våldet ser ut och vilka konsekvenser det får. Därigenom kan de agera mer professionellt för att skydda de utsatta.
• Övergrepp mot barn, särskilt sexuella övergrepp, är svåra att bevisa. Beviskraven ska naturligtvis inte sänkas men barnen måste få stöd och skydd redan vid misstanke om brott, och även om åtal inte väcks. De sociala myndigheterna har i dag möjlighet att utse en kontaktperson som ska övervaka barnets umgänge med sin förälder om det finns misstanke om övergrepp, vilket skulle kunna användas betydligt mer.