Tidningen Gringo har nyligen gjort en undersökning som visar att ungdomar trivs i förorten. Alexandra Pascalidou skrev återigen häromdagen i Metro om sin kärlek till Rinkeby – om hur äkta, levande och crazy det är. Jag läser och känner ett diffust dåligt samvete någonstans i magen. De stenar där som barn jag lekt är granitknallarna i Gårdsten, Angered, men när jag lämnade förorten för att gå i det medelklassiga innerstadsgymnasiet Schillerska var det till övervagande del en befrielse för mig, liksom när jag senare flyttade in till stan. Får man säga det? Eller snarare: får man säga det om man definierar sig som vänster? Är det illojalt att tycka att Gårdsten inte alls var sådar skönt levande och crazy utan mest bara långt ifrån allt?
Nja. När man måste tillämpa begrepp som lojalitet och illojalitet brukar det finnas något att dölja. Man behöver ju inte vara ”lojal” för att gå på krogen med sin kompis, däremot ibland för att gå på kick-off med arbetsplatsen.
Faktum är att såväl Carlos Rojas Vårby som Pascalidous Rinkeby och mitt Gårdsten skulle kunna vara skönt crazy om där funnes samhällelig service i samma utsträckning som i innerstaden. Om samma sociala möjligheter tillerkändes dem som bor där. Om inte biblioteken slog igen, om inte bostadsbolagens vicevärdar gick runt som småpåvar och skrämde skiten ur folk med parabolantenn, om inte bankomaterna var ständigt trasiga och många vårdcentrals-, social-, och arbetsförmedlingsanställda tenderade att se sig själva som väktare av den sista koloniala utposten i Siam och sina klienter som ett geggigt träsk av dilletanter och bidragsfuskare med osunt leverne.
Det föreligger en faktiskt resursbrist i miljonprogrammen. Nedskärningar och privatiseringar sker överallt men slår hårdast där – eftersom Gårdstensborna i högre utsträckning än Örgryteborna är beroende av samhällsservice. Det finns också en strukturell diskriminering av dem som bor där. Det är inte illojalt att vara kritisk – det är tvärtom nödvändigt om man kräver lika rättigheter för förorten.
När tidskriften Ord&Bild presenterade sitt förslag att bygga hyresrätter på Södra Älvstranden i Göteborg, och att låta hälften av lägenheterna gå till dem som i dag bor i miljonprogrammens allmännytta – detta i syfte att, om än i mikroskala, bekämpa den rätt extrema segregationen i staden – undrade en blåhårig dam upprört varför vi utgick från att ”de” inte vill bo i sina miljonprogram? Var inte vi i själva verket hemskt fördomsfulla? De kanske trivs jättebra där de är?
Hennes invändning var löjlig på alla sätt – för det första föreslogs naturligtvis ingen tvångsförflyttning av glada förortsbor. För det andra visar statistiken att flyttrörelsen från miljonprogramområden till centrum är nära noll.
Att flytta är ingen möjlighet, oavsett om man trivs eller vantrivs. Att då vara lojal, hålla med och säga ”du har nog rätt, de kanske vill bo där” hade varit att sätta sig i knät på de krafter som har ett intresse av att upprätthålla segregeringen. Det kanske Gringo borde fundera på.
Undersökningen gjordes i samarbete med moderatnära trend- och omvärldsanalysbyrån United Minds. Företagets konsult Marie Söderqvist (moralistisk och rekordkonservativ debattör och skribent) säger till Metro: ”Undersökningen visar att bilden av förorten är fel – de flesta trivs väldigt bra”.
Det är svårt att invända utan att känna det där diffusa dåliga samvetet, eftersom det ser ut som välvilja.
Det är det inte.
