Midsommarafton för fem år sedan blev en mycket spänd tillställning i min familj. Jag var nyss hemkommen efter ett par veckors vistelse i Göteborg för att bevaka EU-protesterna och rök ihop med min bror som följt händelserna genom teve. Han hade sett maskerade aktivister kasta sten på polis och sätta eld på bajamajor. Jag tyckte att han åtminstone borde lyssna till mina berättelser från plats innan han drog sina slutsatser om vad som hade hänt. En sådan sammandrabbning hade vi inte haft sedan tonåren och jag tror att vi båda skakade av ilska.
Detta speglade naturligtvis bara det uppskruvade, nästan hatiska, tonläge som uppstod efter kravallerna på Avenyn.
På mainstreammedias ledarsidor talades om ”lössen”, ”gangsters”, ”narcissistiska våldsverkare” och ”ansiktslösa terrorister” och hotet mot demokratin. Inringningen av Hvitfeldtska gymnasiet och Järntorget, nationella insatsstyrkan på Schillerska samt att demonstranten Hannes Westberg kämpade för sitt liv spelade i jämförelse liten roll på ledarsidor och inne i tidningarna.
Mediebilden förändrades dock under sommaren och förutom fokus på de aktivister som använt våld började polisinsatserna sättas under lupp, inte minst genom Uppdrag gransknings reportage om polisskotten.
Ändå, fem år senare, återstår stora frågetecken kring polisens agerande. Trots rättegångar mot enskilda poliser och mot före detta polischefen Håkan Jaldung är ansvarsfrågan fortfarande oklar. Och det är inte bara de inblandade aktivisterna och demonstranterna och vänstern i allmänhet som bör oroas över detta.
Omringningen av Hvitfeldtska gymnasiet kastar alltjämt mörka skuggor. Förutom att den satte ribban för resten av dagarna så innebar den att flera hundra människor fick grundläggande fri- och rättigheter kränkta på vaga grunder. Den utfördes inte heller av enskilda polismän i stundens hetta utan planerades av ledningen. Den jätteoperation som Jaldung iscensatte den 14 juni var väsenskild från den begränsade husrannsakan åklagarna gav tillstånd till kvällen innan. Åklagarna har senare vittnat om att varken avspärrning eller inspärrning ingick i det rättsliga underlaget som Jaldung använde sig av.
För fem år sedan hävdade demonstranter i Göteborg att deras rätt att protestera kränkts i preventivt syfte inför president Bush ankomst samma dag. I rättegången mot Jaldung hävdade åklagare Hans Lindberg samma sak.
Ingen annan mer sannolik förklaring har lagts fram. Jaldungs förklaring visade sig i rätten ha så många brister att den inte kan anses hållbar, trots att han friades från anklagelserna om olaga frihetsberövning.
Vissa aktivisters agerande drabbade många oskyldiga, liksom många oskyldiga drabbades av polisens agerande. Men där fönsterkrossare och stenkastare i de flesta fall inte representerade någon annan än sig själva, representerade polisen, och senare rättsväsendet, den svenska staten. Att just denna del, tillsammans med det politiska ansvaret, förblir outrett är därför allvarligt. Inte bara för dem som ser sig som en del av vänstern, utan för samhället i stort.
Det bör inte vara förvånande att många av demonstranterna som befann sig i Göteborg tappade förtroendet för polis, rättsväsende och politiska partier vilket visas i forskningsrapporten Aktivister som det redogjordes för på DN-debatt nyligen.
Det var väntat. Det allvarliga är att så många makthavare, politiska och mediala, verkar tycka att den här sidan av Göteborgskravallerna inte utgör något problem.
