När började det egna hemmet uppfattas som den tryggaste och renaste platsen på jorden? En strålande text av Malin Ullgren får mig att fundera på saken. Ullgren visar hur det senaste decenniets heminrednings- och sätta bo-frenesi är så mycket mer än bara en trend inspirerad av Martin Timell. Den har sin motsvarighet inom vården: en delvis berättigad kritik av institutionsboendet har vänts i sin motsats, en slags hemma-fundamentalism.
Landstingspolitiker är eniga om att alla mår bäst hemma: narkomanen på avtändning, morfar med magcancer och den alldeles nyförlösta mamman. Hemmafundamentalismen backas upp med halvflummiga argument med vetenskaplig fernissa: ”må bra-hormoner”, lugn och ro och snällare bakterieflora hemma. Och, förstås, ”att slippa okända” i sårbara stunder i livet. Det sista anses viktigt.
Hemma-fundamentalismen är en del av ett större fenomen. Hygientanken ligger i botten tillsammans med en allvarligt missuppfattad idé om integritet. En slags beröringsskräck. Linda Skugges blogg illustrerar hela skalan.
Det finns baciller på dagis – staden är äcklig – kollektivtrafik luktar illa och man vet aldrig vem som suttit på sätet före mig. Gemensamma tvättstugor är ofräscha och om grannen skulle få se en glimt av mina trosor känner jag mig kränkt och nästan en liten smula våldtagen. Och skulle någon få för sig att peta på min unge, eller för den delen på min hund, ja då inträder ren ofräschhetsimplosion.
Det behövs inte ens bakterier eller direkt fysiskt kontakt för att beröringsskräcken ska uppstå – det räcker med insyn. Att förbipasserande hundrastare råkar få se en trivial detalj ur hemmalivet – från hur du häller upp filmjölk till hur du ser ut när du frånvarande stirrar på teve – brukar räcka för att framkalla en obehaglig känsla av att ha blivit aningen integritetskränkt.
Jag har inga siffror på det men jag skulle tro, att döma av vänner och bekanta, att bacill-, smuts- och kräkfobin ökar kraftigt. Agnes Wold, immunolog på Sahlgrenska och anti-sexistisk mytdödare, säger gång på gång att trots att risken för allvarliga infektioner aldrig har varit lägre än nu, är oron över baciller större än någonsin. Det är en irrationell oro. Hon berättar att våra hem redan är så rena att vi omöjligen kan städa oss till en bättre hälsa – resultatet av missuppfattningen att smuts i hemmet skapar allergi hos barnen har redan lett till oändligt många förspillda kvinnotimmar.
Handlar det om en masspsykos? Nej, det handlar i botten om propaganda. I en kedja av diffusa associationer kring smuts, intrång och andras blickar har det offentliga blivit… äckligt. Det är ingen slump. Lösningarna är förstås hemmamamma, privatbilism och egen tvättmaskin. Berörings- och bacillskräck är effektiva drivmedel bakom privatiseringskampanjerna.
Kanske ännu allvarligare är att kvinnor vaggas in i tron att hemma är det trygga stället att vara på, trots att all statistik om våld mot kvinnor så otvetydigt visar motsatsen. Väldoftande och insynsskyddade mosaikbadrum i all ära – när livet kantrar är offentligheten nödvändig, precis som Ullgren skriver, både i form av professionella vårdare och i form av grannar som ser vad som händer.
Så var lite snuskig i sommar. Ät av varandras glassar. Heja på okända barn och hundar. Vägra offentlighetsskräcken. Den är uttänkt av någon som vill dig illa.
