Den fråga som är allra mest i hetluften just nu är arbete och arbetslöshet. Enligt en undersökning som Dagens Nyheter lät göra i förra veckan toppar arbetslösheten listan när väljarna rangordnar frågorna som avgör vilket parti de ska rösta på. Och i Almedalen duggar utspelen tätt, några av dem riktigt positiva: Rätt till heltid kommer som förslag från regeringen före valet, lovade Hans Karlsson. Rätten till fackliga stridsåtgärder försvaras från höger till vänster och centern piper allt svagare om sitt förslag om särskilda ungdomsvillkor i arbetsrätten.
Men där fanns samtidigt andra utspel. Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström hade bjudit in professorer från USA och Tyskland. Deras budskap var entydigt: Välfärdsstaten måste försämras så att det blir attraktivare med lågavlönade jobb. Mellan dem och deras vision står förvisso arbetarkollektivet. Låt oss hoppas att denna tydlighet från högern framför allt väcker kamplust.
Kamplusten behövs. Eftersom det går bra för svensk ekonomi just nu och klasskampen de senaste åren utfallit till eliternas fördel är det hög tid att ta tillbaka initiativet. Men också att nyansera vänster-retoriken.
I en nyutkommen forskarantologi från Arbetslivsinstitutet och Normal: Kors & Tvärs: Intersektionalitet och makt i storstadens arbetsliv sammanfattas de senaste årens utveckling på arbetsmarknaden som att där skett en tydligare social polarisering. Det har vuxit fram en låglönedel av tjänstesektorn där det i allt större utsträckning är kvinnor och personer med utländsk bakgrund som sysselsätts. Ett mönster har tagit form där invandrade män och inhemska kvinnors ställning på arbetsmarknaden tar sig liknande uttryck, vilket sammanfattas av ”underordnad position”. Invandrarmän får framför allt okvalificerade jobb, även om de har högre utbildning. Kvinnor hamnar främst i låglönesektorer. Om de är svenska. Allra högst arbetslöshet har invandrarkvinnorna.
Lägg till denna kunskap Folkhälsoinstitutets stora undersökning av dödstalen i Sverige. Forskaren Sarah Wamala drog, när hon presenterade den, slutsatsen att den grupp som inte gynnats av politiska insatser för att minska dödstalen är fattiga kvinnor. Samtidigt presenterar LO sin årliga rapport om semester och klass. Den visar, återigen, att semestern är en tydlig klassmarkör och att de som ligger allra sämst till är ensamstående (läs kvinnor) med barn.
Maktkampen mellan arbete och kapital sker inte i riksdagen, den sker framför allt på arbetsplatser. Politiker lovar, vinner val – och går sedan i näringslivets ledband, oavsett politisk färg, enkelt uttryckt. Ändå är valet intressant, men kanske allra mest för själva valrörelsen. Vilka frågor som står i fokus då påverkar människors attityder, vilja och engagemang.
Att arbete, arbetslöshet och i förlängningen fördelningspolitik står högt på den politiska dagordningen är bra, förutsatt att debatten inbegriper feministisk medvetenhet och kritik av rasism. Där finns mer att önska i dag. Och en rad frågor saknas helt.
Den kanske största och viktigaste frågan för vår tid, den pågående klimatförändringen, nämns närmast i bisatser. Och samtidigt som palestinierna blir allt brutalare ansatta av israelisk militär lyser debatten om svensk utrikespolitik likaså med sin frånvaro. Sverige har blivit ett land som i sin utrikespolitik accepterar tydliga brott mot internationella överenskommelser och mänskliga rättigheter. Flathet inför vad som sker i Israel/Palestina, Irak, Guantánamo och med de reproduktiva rättigheterna/aborträtten, har blivit ledordet för utrikespolitiken. Debatten borde vara glödhet, men den uteblir.
