Solen värmer och tidningarnas krönikörer fullkomligt drunknar i metaforer från den egna semestern. Det är bad och glittrande vatten, grill och goda sallader, bra med teve i bilen för långa färder, för att inte tala om luftkonditionering. Och barnen de leker.
Det egna lantstället ger upphov till en rad detaljrika betraktelser. Betraktelser av vilka mycket få handlar om klass, kass ekonomi och bekymmer med att få semesterdagarna att räcka till ett helt sommarlov.
Långt borta tycks rännstensungarna, långt borta och ändå finns de bara runt knuten. Semestern har återigen kommit att bli en tydlig klassmarkör – och värst har barnen till ensamstående det. Som en klass i klassen, precis som kvinnor. Ofta sammanfaller dessutom problematiken.
Ändå hamnar ständigt frågan om de ensamstående föräldrarnas villkor mycket långt ner på agendan. I Almedalen var det exempelvis villaägarna som stod i fokus. Eller för den delen, familjen. Och då är det knappast de ensamstående Göran Hägglund (kd) pratar om. Han talar om F a m i l j e n med stort F. De med flerbarnstillägg, gemensam ekonomi och kläder som går i arv – inte sällan i en hyfsad villa.
När LO-utredaren Sven Nelander nyligen presenterade LO-medlemmarnas semestervanor kunde han i och för sig konstatera att en negativ trend hade brutits. De blir inte längre fler, de som vare sig har tillgång till sommarstuga eller åker på utlandssemester. Icke desto mindre räknas antalet barn som inte har dessa möjligheter till omkring en halv miljon. Och då talar vi fortfarande barn till lönearbetande.
Skalar man ner verkligheten för en, inte sällan ensamstående mamma, kan de handla om ofrivillig deltidsarbetslöshet med konstiga arbetstider, svårigheter att ta semester när det passar (läs sommarlovet), och styckade (läs skilda) sociala nätverk. Detta visar sig i att var tredje ensamstående förälder tvingas söka försörjningsstöd.
Det märks också på att det varit svårt att tillsätta platserna på kollo i sommar – inte för att de inte behövs utan för att de som behöver dem inte har råd att betala vad en plats kostar.
Bankernas familjerådgivare ler snällt, och pekar på fördelarna med budget, egen matsäck på djurparken eller årskort på bassängbadet.
Men budskapet vänder sig till en grupp som redan har en tuff vinter bakom sig. En grupp som alltid annars tvingas vända och vrida på slantarna för att få det att gå ihop.
Organisationen Sveriges makalösa föräldrar försöker på sin hemsida (www.makalosa.org) vända på resonemanget om de ensamstående som hjältar och hjältinnor som trixar ihop semestern och svetsar samman familjen runt de svåra ekonomiska villkoren. Men de pekar också på vad regeringens egen jämställdhetsutredning från förra året föreslagit: ett förvärvsavdrag för ensamstående som riktar sig till dem med låg- och medelinkomst som lever med barn i ett ensamförälderhushåll.
De positiva effekterna skulle vara många. Förutom de uppenbara ekonomiska möjligheterna det skulle skapa, skulle det också kunna minska graden av konflikter mellan föräldrar som har svårt att komma överens om lediga dagar och semesteralternativ.
Man undrar vad detta förslag har tagit vägen? Varför står det inte högst på listan av vallöften inför höstens val?
Jo, för att ensamstående föräldrar sällan har tid att gapa och kräva. De har fullt sjå att få tillvaron att fungera. De borde ha fler talespersoner i både politiken och fackföreningsrörelsen. Allt annat är att blunda för ökande klasskillnader, och det är exakt vad som händer.
