Jag minns sommaren 1982 som varm och solig. Vi reste till Gilleleje på norra Själland och såg Björn Afzelius ge en lysande konsert. När han framförde ”Medan bomberna faller”, uppgörelsen med en journalistkår som blundar för bomberna mot palestinierna i södra Libanon, var det med extra emfas. Några veckor tidigare, den 6 juni 1982, hade Israel inlett ”Operation fred för Galiléen”, sedan palestinier från Abu Nidals terroristgrupp hade försökt mörda Shlomo Argov, den israeliske ambassadören i Storbritannien. Varje dag kunde vi se bilderna på israeliska anfall mot Beirut och läsa om de få svenskarna i området som försökte komma ut. I september 1982 ockuperade Israel västra Beirut och den 16–18 september höll Ariel Sharons soldater vakt utanför de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila medan högerkristen falangistmilis fick fria händer inne i lägren. Mellan 800 och 3 000 palestinier mördades och Sharon tvingades 1983 avgå som israelisk försvarsminister.
Resultatet av Israels invasion 1982 blev fortsatt kaos i Libanon. Inbördeskriget, som hade startat 1975, fortsatte fram till 1990 och vid krigsslutet fortsatte den syriska ockupationen fram till 2005.
De iranska revolutionsgardister som fanns i Libanon började 1982 bygga upp Hizbollah, som fram till år 2000 kunde vinna en viss legitimitet bland libaneser genom sin kamp mot den fortsatta israeliska ockupationen av södra Libanon.
Först efter 22 år följde Israel den resolution (425) som FN:s säkerhetsråd antagit 1978 och lämnade södra Libanon.
Men ett område, Shebagårdarna, är fortsatt omstritt. Israel hävdar att det tillhör de syriska Golanhöjderna, som Israel ockuperat sedan 1967, medan Libanon hävdar att det är libanesiskt territorium. Efter mordet på den förre libanesiske premiärministern Rafik Hariri i februari 2005 reste sig libaneserna i ”cederrevolutionen” och Syrien tvingades lämna landet. Många libaneser hoppades äntligen på demokratisk framtid i fred. Men även om Hizbollah nu ingår i regeringen har de vägrat att demobilisera sin milis.
Nu är det sommaren 2006. Israel anfaller från luften och havet mål i hela Libanon. Över 200 civila libaneser har dödats vid denna tidnings pressläggning. Tiotusentals utländska medborgare köar för att evakueras. Efter söndagens raketattack mot Haifa, då åtta järnvägsarbetare dödades, verkar Israel planera en fullskalig invasion av södra Libanon. Israels premiärminister Ehud Olmert hotar med att vrida klockan tillbaka 20 år i Libanon.
Anfallen mot civil infrastruktur, en krigsförbrytelse om anfallen inte är absolut militärt nödvändiga, visar att Israel menar allvar med sitt hot. När Libanon, en av FN:s medlemsstater, vädjar om stöd mot angreppen stoppas det av USA:s veto i säkerhetsrådet. Libaneserna överges åter av omvärlden och de krafter i Syrien och Iran som har förlorat inflytande de senaste åren vädrar nu morgonluft.
Israels agerande de senaste veckorna i Gaza och Libanon har mötts av svaga svenska protester. En del politiker sluter upp bakom den israeliska aggessionen. Krist-demokraten Annelie Enochson kräver svenskt stöd till Israels anfall i Libanon och CUF:s ordförande Fredrick Federley skänker pengar till Israels armé!
Jag ligger på stranden dessa varma julidagar och läser Hanin Shakrahs lysande artikel ”Vilka är fångarna – egentligen? Och offren?” (Aftonbladet kultur 13 juli).
Hon påminner om det som vi inte får glömma; grunden till dagens dramatiska krigsmuller är den israeliska ockupationen av Gaza, Västbanken och Golan som har pågått sedan 1967.
