”Varför får man inte säga negerboll när man får säga vitlök?” T-shirten med detta briljanta logiska bevis på diskrimineringen av vita ser jag i Skåne. I värmländska Filipstad, en sömnig före detta bruksort med utflyttningsproblem och tomma hus, står det ”Raskrig” bland de stillsamt susande lindarna. Jag undrar vem klottrarna egentligen tänkt raskriga mot? Knappast mot han som driver torggrillen, eftersom den är något av en stolthet i staden, och många andra att raskriga mot tycks inte finnas.
Varken den outtröttliga skånska kampanjen för negerbollens bevarande eller hotet om ett raskrig i Filipstad känns farliga utan mest bara… sorgliga och inte så lite fåniga.
Båda företeelserna inger snarast en nöjd Karlsson på taket-känsla, en betryggande känsla av att invandrarhatet är och förblir en marginell företeelse, att den förnuftiga demokratiska majoriteten är en stabil och ointaglig borg.
Strax därpå blir det debatt om regeringsutredaren Kamalis rapporter. Jag har inte läst dem utan bara den kortare presentationen på DN Debatt (13/7). Det är en nykter text där huvudtesen är den att integration rimligen måste ske från två håll. Kamali konstaterar också att det finns intressen av att bevara ett kulturessentialistiskt särartstänkande, vilket skapat en ”integrationsmarknad” för journalister, politiker och mysko konsulter.
Han påpekar att integration också kräver att den svenska regeringen reagerar på sådant som förtrycket av palestinierna och Irak-ockupationen – hur den svenska regeringen agerar i dessa frågor spelar naturligtvis en stor roll för invandrares vilja att bli en del av det svenska samhället.
Att Kamali blir kritiserad är ingen nyhet. Han stil är ofta medvetet, kanske onödigt, provocerande. Det som är en nyhet är hur man angriper hans resultat. Statsvetarna Esaiasson, Ribbhagen och Westholm låter publicera en artikel (DN 9/7) som rubriceras: ”Myt att inte invandrare diskriminerar svenskar”. Genom en studie av experimentella samtalssituationer mellan arbetssökande och arbetsförmedlare, där man varierar parternas etniciteter, har forskarna kommit fram till att svenskar tenderar att vara schysstare mot svenskar, invandrare mot invandrare. Huruvida alla invandrare har klumpats samman i undersökningen (så att en turk inte bara favoriserar en annan turk framför en svensk, utan även en annan kurd, chilenare etc) är oklart.
Det som kan se ut som diskriminering, menar forskarna, är alltså troligen ett ”allmänmänskligt” och evigt beteende att favorisera den egna gruppen. Ja, med undantag från vissa svenska statsvetarstudenter då, som ”till följd av en mycket stark medvetenhet om den etniska diskrimineringens och rasismens förkastlighet”, faktiskt tenderar att överkompensera sitt beteende genom att favorisera invandrare. Men annars: lika gillar lika. Inget konstigt med det. Inget att hetsa upp sig över.
Hur forskare i statsvetenskap, även om de är litet putta för att de inte fick del av budgeten för integrationsutredningen, kan tolka en undersökning så fullständigt apolitiskt är obegripligt. Experimentets resultat stämmer möjligen, men diskriminering är naturligtvis något annat än att individens personliga favoriseringar. Strukturell diskriminering gör det kollektiv som konsekvent favoriserar ur en position av att vara i majoritet, inneha statuspositioner och kontrollera resurser.
Om forskare i statsvetenskap blundar för detta, om de medialt spelar på den kittlande strängen att svenskar blir diskriminerade av invandrare, beror det på att det finns en agenda som luktar skunk.
Eller negerboll, för den delen.
