Om man blickar ut över campingplatsen falnar ganska omgående tanken att campingen skulle vara ett budgetalternativ. Husvagnar och bilar för ett antal miljoner på bara ett par stegs avstånd. Men det är svårt att egentligen se någon klasskillnad. En vagn för 300000 ser i princip likadan ut som en för 30000. Några år äldre bara. Alla delar dusch med varandra, och de som vill umgås utan att dra allt för stora växlar på vad de jobbar eller bor någonstans när de inte är här.
Annat var det i begynnelsen. Campingen var den billigaste av boendeformer och LO-medlemmar var den stora målgruppen. I socialdemokraternas semesterpolitik var just campingen en av hörnstenarna, skriver Leif Eriksson i den nyutkomna boken Camping – Vem, hur och varför.
Campingen hade förstås inte fått det genomslag den fick om det inte vore för två saker. Den lagstadgade semestern och allemansrätten. Två kommunister hade lagt fram en riksdagsmotion om två veckors semester redan 1917, men det tog ända fram till 1938 innan den kom att gälla alla (utom hemarbetande husmödrar). Diskussionerna hade rört sig kring så ädla skäl som att det fanns en risk för att ”folkmaterialet” hotades om de inte fick någon längre vila. Man behövde helt enkelt fräsch och frisk arbetskraft till fabrikerna.
Den politiska majoriteten bestående av socialdemokrater och bondeförbundare (numera centerpartister) sjösatte semesterlagstiftningen tillsammans med en rad andra sociala reformer. Men det fanns en oro för vad landets arbetare skulle ta sig till med all sin frihet. Tänk om fritiden förslösades på dans, alkohol och skräpkultur!
Således presenterade semesterutredarna även förslaget om att semestern skulle åtföljas av råd om hur man bäst semestrade. Svenskarna skulle vara aktiva, lära sig något, tävla och bygga på sin fritid.
Även om campingrörelsen i dag är mer klassblandad än i sin ungdom, så råder det inga tvivel om vilka som är i majoritet på campingplatserna. Enligt Statistiska centralbyråns senaste undersökning från 1999 hade 18,3 procent av arbetarna haft en veckas campingsemester i motsats till 11,5 procent av tjänstemännen. Den vanligaste åldersgruppen som valde att ta ut tältet eller husvagnen var de mellan 35 och 44 år. Den enskilda gruppen som toppar listan är ensamstående mammor. Här åkte 20,6 procent av de tillfrågade på minst en veckas campingsemester per år. Gemensamt för alla, oavsett klasstillhörighet, är att fler och fler köper husvagn.
Sedan finns det förstås de som inte har någon chans alls att hitta på något extra på semestern. Enligt en annan SCB-undersökning hade runt 35 procent av tillfrågade arbetare varken åkt på en veckas semester eller haft tillgång till fritidshus under 2005. Hos tjänstemännen var siffran runt 13 procent. För arbetarna stiger denna siffra, för de andra sjunker den.