Anmälda hatbrott mot homosexuella leder sällan till fällande dom, slår kriminologen Eva Tiby fast i en rapport från Forum för levande historia. Färre än tio procent av åtalen för ofredande, olaga hot och misshandel ledde till fällande dom år 2004. En av anledningarna till diskrepansen mellan åtal och fällande dom är enligt rapporten att säkerhetspolisen, som handhar hatbrotten, menar att vem som helst kan utsättas för ”homofobiskt hatbrott” medan domstolarna bedriver en mer essentialistisk identitetspolitik. Domstolarna kräver att den utsatta ska vara homo-, bi- eller transperson. Dessutom ska det bevisas att gärningspersonen är homofob.
Alltsedan Simone de Beauvoir vet vi att vi varken föds till kvinna, hetero eller homo. Vi görs till det. Homofobt våld och våld mot transpersoner stakar ut gränserna för hur korrekt sexualitet och kön ska se ut.
Två isärhållna kön sammanbundna heterosexuellt görs till det naturliga genom utpekandet av och våldet mot dem som inte passar in i mallen. Homofobi, eller repression mot homosexuella handlingar och könsöverskridare, handlar alltså inte enbart om en förtrycksmekanism riktad mot en minoritet i samhället. Det är snarare en maktteknologi som berör och strukturerar alla sociala relationer. Homofobi är en mekanism som reglerar allas uppförande genom sitt specifika terroriserande av ett fåtal.
Rättssystemets misslyckande med att skydda människor ifrån könsmässig likriktning och sexuell enfald rimmar illa med det svenska samhällets självbild som liberalt och tolerant.
I Det trodde jag inte om Sverige. En studie av arbetsmarknadssituationen för hbt-personer med minoritetsbakgrund krackelerar självbilden ytterligare. RFSL har intervjuat flator, bögar, bi:n och transpersoner med minoritetsbakgrund (= födda utanför EU/ESS, eller med två föräldrar födda utanför EU/ESS). Undersökningen visar hur den svenska heteronormen och könsnormen ålägger normbrytarna dels att upplysa om avvikelserna, dels att själva undvika att utsättas för diskriminering.
En del väljer att inte berätta, andra avslutar studier eller arbeten där kollegor agerar homofobt. För immigranter som placerats på orter med få arbetsplatser och inga mötesplatser för hbt-personer blir den psyko-sociala situationen svår. De papperslösa är formellt rättslösa, men har ett visst utrymme att bosätta sig på orter där hbt-nätverk finns eller kan byggas. Problemet är i stället att de papperslösa är utlämnade till den informella arbetsmarknaden där (sexuell) diskriminering och utnyttjande är vanligt. RFSL:s rapport visar att blattar med icke-normativ sexualitet och könsidentitet blir utsatta för strukturellt homofobt förtryck genom svensk arbetsmarknads- och invandrarpolitik.
Inte sällan förmedlas bilden att hbt-personer som tillhör icke-normativa etniska grupper utsätts för så kallat hedersrelaterat homofobt våld.
Förenklat skulle man kunna sammanfatta denna föreställning med att ”svenska” hbt-personer lider av heteronormativitet och homofobi medan hbt-personer med etnisk minoritetsbakgrund lider av ”kultur”. När problemet finns hos de Andra är det inte konstigt att rättspraxis misslyckas med att fälla homofober för hatbrott.
I stället för att könslikriktningen och den sexuella enfalden avskaffas ligger det ironiskt nog närmare till hands att bilden av den svenska liberala toleransen lappas ihop på annat sätt. Domstolarna kan till exempel förbättra statistiken över fällda hatbrott genom att hålla fram och döma homofober bland etniska minoriteter.
