Under sommaren kom ett oväntat krav från den borgerliga alliansen: Avskaffa straffen för vapenvägrare (SvD 11/7). Och visst är det absurt att 100–150 unga män döms till fängelse för vapenvägran varje år, samtidigt som bara ungefär var sjätte i en manlig årskull fullgör sin värnpliktsutbildning.
För vänstern är värnplikten ett dilemma som lett till motsägelsefulla kompromisser. I grunden finns en antimilitaristisk hållning. Syndikalisterna är en ”svuren motståndare till militarismen” och vänsterpartiet vill helt avskaffa försvaret. Men i väntan på det stöder vänsterpartiet och socialdemokraterna den allmänna värnplikten. Något än värre än dagens armé vore nämligen en yrkesarmé som, så lyder det klassiska argumentet, saknar band till folket och därmed enklare kan kallas in mot det. Mer revolutionära brukar hävda att den dagen det verkligen smäller gäller det att få armén med sig, vilket underlättas av att den består av ”vanligt” folk.
Men det finns också klassiska vänsterargument mot värnplikten. Det pacifistiska, enligt vilket det alltid är fel att lära sig döda, och det anarkistiska, enligt vilket staten inte har rätt att tvinga någon att göra något mot sin vilja, särskilt inte under ett helt år.
Alla dessa argument utformades för länge sedan. Vissa av dem har förlorat i bärighet, andra kanske vunnit. Exempelvis är det i Västeuropa, så långt vi kan blicka, svårt att föreställa sig att en radikal samhällsförändring skulle ske genom en militär konfrontation. Å andra sidan får militären nu återigen kallas in i civila sammanhang, vilket talar för att ha ett försvar med folklig förankring. Även om man inte är pacifist är det uppenbart att de militära hoten mot Sveriges gränser i nuläget är ytterst små – så små att inte ens de värsta hökarna vill göra soldater av alla män.
Försvararna av värnplikten måste ta hänsyn till följande: Försvarsmakten beräknar utbildningsbehovet till 8000 man per år. Konsekventa feminister anser att värnplikten bör omfatta även kvinnor, vilket medför att försvarets behov motsvarar en tolftedel av alla ungdomar i en årskull. De flesta inom vänstern vill dessutom skära ner i försvaret. Exempelvis Svenska freds, som vill behålla ett försvar för att delta i FN-stödda utlandsinsatser, anser att det för hela försvarsmakten borde räcka med 5000–6000 personer. Det gör att utbildningsbehovet inskränker sig till högst ett par tusen – ett par procent – av en årskull.
Det kan i det läget knappast vara rimligt att utbilda 100000 värnpliktiga endast av principskäl och skicka dem som vägrar i fängelse. Det finns ett par lösningar på dilemmat mellan en riskabel yrkesarmé och en kostsam och överdimensionerad värnpliktsarmé – utöver det allt mer rimliga förslaget att helt lägga ner försvaret, förstås.
Antingen ett kraftigt bantat, frivilligt försvar, där det gallras hårt i rekryteringen för att sålla ut stridisar, där en mångfald av bakgrunder eftersträvas och där huvuddelen av tjänsterna är tidsbegränsade, så att soldaterna inte tappar sin förankring i arbetslivet.
Eller en bevarad pliktlagstiftning men med sänkta eller avskaffade straff och som bara omfattar en förlängd mönstring, en grundutbildning på ett par veckor som alla – naturligtvis även tjejer – får genomlida, men där allt utöver detta vore frivilligt.
Något av detta vore bättre än att fortsätta skicka unga män i fängelse för att de vägrar göra lumpen. Borgarna har faktiskt rätt i en sak: Värnplikten har gjort sitt.
