Som ett bokslut – ska man tolka det så? Göran Perssons årliga tal i Björkvik innehöll återkommande referenser till den egna gärningen, och ”jag” var ett av de oftast förekommande orden.
Jag och mina valmöten. Jag och valet, så klart. Jag och partiledarskapet. Jag som statsminister. Jag och konjunkturen, som visserligen skulle presenteras först i måndags, men ändå. Och Jag och Mellanöstern – Afghanistan, Irak, Iran, Syrien och grundkonflikten – den mellan Israel och Palestina.
”Jag” har exempelvis aldrig dolt att ”jag” känner en särskild sympati för det judiska folket och därmed staten Israel. Och ”jag” säger det med trovärdighet. När det gäller Gaza har ”jag” redan erbjudit Sveriges tjänster vad gäller teknisk genomgång och samling för att samordna ”världens” biståndsinsatser. Och ”jag” ville också slå fast att denna konflikt står långt bortom partipolitiken. Tydligen.
Vad ska man dra för slutsats av det? Att en varaktig fred i Mellanöstern inte kan komma till stånd utan Göran Persson?
Det hela legitimeras med att ”jag” har balanserat Sveriges tidigare mer Palestina-vänliga hållning, personifierad mer av ett parti och en gemensam internationell inställning. Uttrycket ”trovärdighet” är därmed alldeles korrekt. Korrekt för ”Jag, Göran Persson”.’
Att Persson inleder sin valrörelsekick-off med tydliga signaler i Mellanösternkonflikten är bra. Bra att ”jag” tycker att Israels vedergällningar saknar proportion och legitimitet. Bra att ”jag” tycker att ”de är felaktiga, kortsiktiga och kontraproduktiva”. Bra, om inte den ständiga referensen till det egna ”jaget” tog en så oproportionerligt stor plats. Var är ”vi”, ”solidaritet civilbefolkningar emellan” och ”vi” i arbetar- och fackföreningsrörelsen?
”Jag” må ha varit den statschef som suttit längst i Europa. Längre än Tony och de andra grabbarna. Och ”jag” må ha suttit på övertid, mot sin vilja, på grund av det tragiska mordet på Anna Lindh.
Men ska ”jag” verkligen få stå oemotsagd när utgångspunkten hela tiden är att ”jag” sitter så länge jag inte får något bättre uppdrag? Och ska ”jag” verkligen få reducera en hel valrörelse till något personligt, snarare än en gemensam process som omfattar över 7 miljoner röstberättigade suecos?
Det är naturligtvis helt orimligt, och fungerar bara för att ”jag” är ”jag” och de socialdemokratiska partimedlemmarna – inte minst s-kvinnorna – har funnit sig i det. Låt Pappa hållas, liksom, vi vet alla hur han mår när han ser ut på det där sättet.
Ingen är oersättlig. Det kan låta som en klyscha, och vem som helst kan naturligtvis ifrågasätta tesen med hela sin kroppsvikt. Men de olika demokratiska modeller vi laborerar med i parti- och organisationssverige bygger ändå på det. Om det nu är ”jag” som håller hela Sveriges Mellanösternpolitik i sin hand, borde vi då inte få veta när, om och kanske till och med vilka det kan tänkas bli som tar över stafettpinnen i halvlek?
Perssons vaga karriärplaner är helt enkelt kontraproduktiva, kortsiktiga och felaktiga. Så är det sagt. Inte för att det gör någon skillnad, men sådan är också det nämnda ”jagets” natur: Gå ni och rösta. På ”mig” eller någon ni inte känner.
För övrigt kan ”vi” notera en enkel referens till de förtidspensionerade. Inte de under 40, men väl de kvinnor över 60 som slitit tillräckligt. Inte för att det blir mycket mer än en hundralapp i bostadsstöd, pengarna måste nämligen satsas på att frysa fastighetsskatten (med viss rätt), men ändå, ni hade i alla fall kvalificerat för ett omnämnande. Av ingen mindre än Jag Himself.
