Kriget i Libanon är snart en månad gammalt och det är dags för en balansräkning.
Hittills har över 900 libaneser dödats, och 98 israeler. Omkring 90 procent av de libanesiska dödsoffren är civila, mot 32 procent av de israeliska. Vad gäller antalet skadade och materiell förstörelse är proportionerna säkerligen ännu mer förvridna.
Dessa fakta om kriget säger något om hur kriget förts, men säger det något om den moraliska ansvarsfördelningen mellan parterna? Inom vänstern har som bekant (se förra veckans debatt) Arbetarens stöd till Hizbollahs motstånd väckt vansinniga reaktioner. En del – som tidigare Arbetaren-reportern Rasmus Fleischer – har gått från stöd till Palestinas sak till att hylla Israels ”skoningslösa angrepp” och fira varje dödad Hizbollah- och Hamasmilitant. Han anser nu – på fullaste allvar, se Expressen i måndags – att Arbetaren stöder judeutrotning och förintelsekrig.
Men en vanligare reaktion är att vänstern inte kan stödja någon part, att det aldrig är ens fel när två träter, att både Israel och Hizbollah är arbetarklassens fiender. Det ligger mer i det. Det kan därför vara på sin plats att förtydliga att Arbetarens stöd till Hizbollahs motstånd inte är ett generellt stöd till Hizbollah, inte omfattar rörelsens islamism, inte dess antisemitism, inte utsträcks till någon sympati för diktaturerna i Syrien och Iran. Men så vitt vi vet är Hizbollah den enda kraft som nu försvarar det libanesiska samhället, inklusive dess arbetarklass, och det måste stödjas.
Ett vanligt motargument är att Hizbollah självt provocerade fram kriget genom tillfångatagandet av två israeliska soldater, och att syftet skulle vara att rikta G8-mötets fokus bort från Irans eventuella kärnvapenproduktion (enligt den före detta pacifisten Joschka Fischer) eller att visa vem som verkligen kontrollerar Libanon (enligt Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk). Det finns naturligtvis ingen anledning att tro att Hizbollah ägnar sig åt ädel motståndskamp utan taktiska och ibland cyniska avvägningar. Men det mesta tyder på att Israel, tillsammans med USA, har planerat detta krig länge, att även Hizbollah har förberett sig på det och, möjligen, genom sin operation lyckades välja tidpunkt. I den moraliska ansvarsfördelningen återstår då ändå den grundläggande intressekonflikten: Ett självständigt Libanon eller ett ockuperat Libanon?
Till slut tycks ”världssamfundet” ha enats om ett utkast till FN-resolution om kriget. Den är en skymf mot Libanon och allt vad rättvisa heter. Enligt utkastet, som ska manglas igenom säkerhetsrådet under veckan, ska Hizbollah upphöra med alla attacker och helt avväpnas, medan Israel bara ska upphöra med ”offensiva militära operationer”. Hizbollah ska släppa de tillfångatagna israeliska soldaterna ”villkorslöst”, medan utkastet ”uppmuntrar” försöken till lösning av frågan om de libanesiska fångarna i Israel.
Därmed förhindras inte Israel att nå sitt mål, att återockupera om inte hela Libanon så åtminstone landets södra delar, alternativt ställa det under internationell trupp.
En rimlig resolution kräver omedelbart eldupphör, internationellt säkerställda gränser, stöd till uppbyggnad av Libanon inklusive en egen försvars-makt värd namnet. Först därefter kan avväpning av Hizbollahmilisen komma på tal. Notan för förstörelsen av Libanon ska skickas till Jerusalem, inte till en givarkonferens i Stockholm. Och, för att närma sig en långsiktig fred, måste en rättvis uppgörelse med palestinierna påtvingas Israel.
