I Arbetaren nr 31/2006 ger Rikard Warlenius sitt stöd till borgerliga riksdagsledamöters önskemål om att avskaffa den allmänna värnplikten. Att på Warlenius vis ställa sig bakom teorier om att kalla krigets slut har inneburit en friare och fredligare värld gör vänstern tandlös. Ett borgerligt förslag måste placeras i sitt sammanhang. I dessa dagar, då försvars-makten flirtar med Nato och regeringen lägger sig platt inför USA:s och Israels krigföring, är det viktigare än på länge för den svenska vänstern att ta strid för en allmän värnplikt.
Warlenius utgångspunkt är en debattartikel i Svenska Dagbladet 11 juli i år, där fyra borgerliga riksdagsledamöter kritiserar glappet mellan antalet värnpliktiga som fullgör sin utbildning, antalet värnpliktiga som tjänstgör internationellt och antalet som döms för brott mot värnpliktslagen. Att unga män döms till fängelse till följd av en föråldrad lagstiftning är oacceptabelt, men det är inte värnplikten i sig som är problemet.
Idag frodas vapenindustrin genom export till krigförande länder. Civilförsvaret är mer eller mindre avvecklat och försvarsnedläggningarna har lett till växande arbetslöshet på mindre orter. Värnpliktslagstiftningen skyler snarare det faktum att värnplikten utförs på allt mer frivillig basis, än motverkar ett frivilligt deltagande.
Samtidigt visar regeringen en stötande flathet gentemot Israels och USA:s krigföring. Svenska styrkor deltar i ockupationer underställda Nato, och svenska ubåtsvapnet övar tillsammans med amerikanska flottan utan märkbar kritik från vare sig media eller folkvalda. Mot bakgrund av detta kan det omöjligen vara konstruktivt att från vänster rikta sin kritik mot de spår av folklig representation som finns kvar.
Warlenius liberala västerländska perspektiv, där väpnade konflikter ter sig avlägsna, spelar borgerligheten rakt i händerna. Murens fall har inte inneburit en tryggare värld utan ett steg på USA:s väg till globalt våldsmonopol. För att ta avstånd från USA:s härjningar krävs ett folkförsvar inriktat på att skydda civilbefolkningen. Inte ett insatsförsvar som gynnar den fria marknaden och vapensamarbete.
När borgerligheten genom förment pacifism lyckas plantera frön i vänsterns rabatter borde varningsklockorna ringa. En allians med alliansen är i slutändan inget annat än att sova med fienden.
Frågan man måste ställa sig är varför borgerligheten vill avskaffa värnplikten. Och sanningen är obekväm. Ett avskaffande av värnpliktslagstiftningen skulle idag vara ett naturligt led i Nato-anpassningen av försvarsmakten och tyvärr mer eller mindre ett erkännande av den praxis som redan råder – en homogen lätthanterlig värnpliktsstyrka med minsta möjliga insyn från det övriga samhället.
Warlenius har rätt i att värnpliktslagstiftningen borde ses över och moderniseras. Men detta måste ske med folkförankring och solidaritet i fokus där civilplikten sätts högt upp på agendan, vapenhandeln med krigförande länder stoppas och människan går före marknaden.
I detta sammanhang utgör inte den allmänna värnplikten något problem. Snarare utgör den demokratins sista utpost inom försvarsmakten. Att från vänster påpeka att allt motstånd, oavsett om man försvarar sin arbetsrätt, rösträtt eller sitt parlament, måste ske på gräsrotsnivå borde vara självklart. Ett försvar byggs inte genom segregation och myter om frivillighet utan genom deltagande, insyn och solidaritet. Detta måste vara ledstjärnan för en försvarspolitik från vänster.
Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!
På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter.
För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner.
Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!
Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.
Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.
Alex Olofsson skriver i sin andra krönika i Arbetaren från Kiruna om DCA-avtalet och militariseringen i norr. Foto: Magnus Fredriksson, Fredrik Sandberg/TT, Montage: Arbetaren
Alex Olofsson: Ingen nyhet när bananmonarkin blir vasallstat åt USA
Det finns ett gammalt knep för att avgöra hur viktigt ett politiskt skeende är i vårt avlånga land. Ju större skeende – desto mindre debatt och rapportering. Den amerikanska krigsmaktens pågående expandering och basetablering på svensk mark utgör inget undantag.
I det här läget är det svårt att förneka. Ingenting verkar göra svenska politiker så glada som att få gnugga axel med amerikanska högdjur. Så i december för två år sedan när försvarsminister Pål Jonson skrev under det så kallade Defense Cooperation Agreement-avtalet (DCA-avtalet) med amerikanerna hade han ett stort flin i ansiktet. Han såg så lycklig och stolt ut. Som en glad finnspets i husses koppel. Sedan gick det fort. Bara några månader efteråt, i juni 2024, klubbades avtalet igenom i riksdagen. Utan några problem.
Avtalet hade skrivits på utan förvarning. Någon vettig debatt om dess innebörd fick man söka efter med ljus och lykta. Både i riks- och lokalmedia bestod rapporteringen mest av enstaka insändare och krönikor, eller slentrianmässig rapportering utifrån riksdagens pressmeddelanden.
Detta trots att avtalet tillsammans med Natoanslutningen förmodligen utgör det största politiska skiftet i svensk nutidshistoria. Det var alltså ingen större nyhet när bananmonarkin Sverige blev vasallstat åt USA.
Många militärbaser på svensk mark med DCA-avtalet
Många av oss 90-talister fick vårt politiska uppvaknande när vi bevittnade amerikanernas brutala och hänsynslösa krig i Afghanistan och Irak. Vi växte upp med vetskapen om deras tortyrfängelser och folkrättsvidriga invasioner. I skrivande stund har amerikanerna mellan 700 och 800 militärbaser – ingen vet exakt siffra – utspridda över 80 länder.
DCA-avtalet gör att vi nu med säkerhet kan tillfoga 17 militärbaser på svensk mark till listan. Totalt är sju på samiskt område. Två blir i Norrbotten, varav en utanför min egna hemstad Kiruna. Snart marscherar alltså amerikanska armékängor över hjortronmyrarna. Samebyn Leavas renar kommer få maka på sig och göra plats för både 91:an Karlsson och G.I Joe. Tydligen är det viktigare att de tillsammans får träna på att ha ihjäl människor i vinterterräng – än att djuren ska få beta ostört året om.
Fredsrörelsen har ensamma protesterat
Fredsrörelsen har skrikit sig hes. Men som vanligt är det ingen som lyssnar. Dörren för att amerikanerna kan placera kärnvapen på svensk mark står vidöppen. Vetskapen om brottsligheten som följer med utländska militärbaser löste man på enklaste sättet – straffrihet för amerikanska soldater på svensk mark och givetvis avskrev vi oss rätten att han någon insyn i deras verksamhet på baserna.
Visst kom Miljöpartiet och Vänsterpartiet med det vanliga knorret när avtalet skulle dunkas igenom i riksdagen. Försiktigt påpekade man att det kändes obehagligt med ett sådant avtal – tänk om Donald Trump tar tillbaka makten. Surt sa räven.
Hamnarbetarförbundet har varslat om blockad mot att lasta och lossa krigsmateriel till och från Israel. Det här med anledning av det pågående folkmordet i Gaza.
Det var redan innan jul som Arbetaren kunde rapportera om att en majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstat för en blockad av israeliskt krigsmateriel. Nu verkställs varslet och blockaden är planerad att påbörjas måndag den 28 januari.
– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, säger förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande på fackföreningens hemsida under tisdagseftermiddagen.
Han fortsätter:
– Redan den 10 oktober förra året bedömde Rädda Barnen att Gaza var den farligaste platsen på jorden för barn, efter att 11 300 identifierade palestinska barn dödats. Vi känner att vi måste göra något helt enkelt.
Förbundet har påbörjat ett arbete med att börja identifiera vilka gods som kommer att innefattas av blockaden.
I Los Angeles i Kalifornien flyr över hundratusen människor undan förödande bränder i detta nu. Men hur förvandlas en naturhändelse till en naturkatastrof med förutsebara offer?
När självaste Hollywood-skylten hotas av eldstormar från tre olika jättebränder, och nomineringarna till Oscarsgalan flyttas fram för första gången under dess nästan sekelgamla historia kan man undra om det är en katastroffilmen som blivit verklighet. Svaret är förstås ja.
Men de dramatiska bilderna är inte de första vi sett av förödande naturhändelser – knutna till klimatkatastrofer eller ej – som de senaste decennierna allt mer regelmässigt drabbat människor i länder som Mexiko, Bangladesh, Tjeckien, Haiti och Grekland.
Tsunamikatastrofen 2004
Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 och den efterföljande tsunamin orsakade omkring 226 000 människors död, och gjorde fem miljoner människor hemlösa. Varje offer var lika viktiga, men i Sverige uppmärksammades framför allt svenska turister som omkom i Thailand, inte lika mycket den restaurang-, och hotellpersonal som arbetade för dessa turister, och andra i lokalbefolkningen som drabbades.
Många svenska överlevande lade i efterhand ner arbete för att stötta den thailändska lokalbefolkningen att återuppbygga området. Men vi har inte hört så mycket om ifall Sveriges myndigheter tagit sin del i ansvaret i gemensam forskning mellan länder kring hur människor kan skyddas från liknande händelser oavsett klass och härkomst.
En analys från 2020 som samlat forskning från 42 europeiska universitet visar att de tre senaste decennierna varit i särklass de mest översvämningsrika i Europa på 500 år. ”Översvämningar tillhör de naturriskfaktorer som förvandlas till naturkatastrofer genom bristfällig samhällelig planering och beredskap”, påpekade forskaren i klimathistoria Dag Retsö (i dag docent i ekonomisk historia) när analysen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature.
Det är inte svårt att applicera tänkesättet även på jordbävningar och de enorma bränder som härjat regelbundet inte minst i Kalifornien under de senaste åren.
I Los Angeles skrivs det nu om kända och rika människor som får fly sina hem. Tragedier i varenda fall, förstås, men kanske lite extra jobbigt för den som inte har råd att evakuera sig och sin familj och husdjuren till ett lyxhotell i LA. De som klagar över att försäkringsbolagen för några månader sedan sade upp försäkringarna för de boende i det enorma katastrofområdet hade i alla fall försäkringar.
Det är inte de rikas fel att medierna helst rapporterar om dem, men det är stötande att de många städare, matleverantörer, chaufförer, djurskötare, trädgårdsmästare, poolskötare, nannies, yogainstruktörer, nagelskulptörer, kockar, väktare, hantverkare och brandmän som servar de rika och kända, och nu är bland de många, i skrivande stund över 100 000, på flykt ignoreras. Kommer dessa att få ta del av ersättningen som nu utlovas för förstörda hem?
Orkanen Katrina 2005
Den (förutspådda) tropiska cyklonen Katrina drabbade USA:s sydöstra delstater i slutet av augusti 2005 med enorm förödelse och gav eko över världen. Över 1 800 människor omkom och en miljon blev hemlösa.
Staden New Orleans låg under flera meter djupt vatten och stora delar var helt enkelt förstörda. Efterverkningarna slog hårdast mot de fattiga i alla delstater stormen drabbade, varav majoriteten var afroamerikaner. Människorättsaktivister påpekade systematiken i att just dessa grupper drabbades.
Evakuerade människor utanför en sportarena i New Orleans den 28 augusti 2005. Foto: Dave Martin/TT
Den tidigare presidentfrun, och dåvarande presidenten George W. Bushs mamma, Barbara Bush gjorde ett besök i en arena i sportcentrat Reliant Park i Houston, Texas, dit 24 000 hemlösa evakuerats från Lousiana, med ”barnsängar sida vid sida i en jättestadion där ljuset aldrig släcks och ljudet av gråtande barn inte tystnar”, som tidningen The Nation beskrev det.
”Alla är så överväldigade av generositeten. Och så många här i arenan var ändå underprivilegierade så detta fungerar mycket bra för dem”, utbrast Barbara Bush ”innan hon återvände till sin egen mångmiljonvilla i samma stad”.
Uttalandet uppmärksammades hånfullt den gången. Två decennier har gått men perspektivet är i stort sett det samma.
Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.
Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.
– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.
Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.
Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.
Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.
Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.
Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk
– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.
Allt fler känner oro för våld
I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.
– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.
Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.
Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.
Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.
Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.
– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.
Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber
Hon fortsätter:
− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.
Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.
Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress. Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.
Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.
Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.
Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.
– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.
– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.
Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.
– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.
Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem
Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.
Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.
– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.
Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö
Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.
− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:
– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.
Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.
– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:
– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.
Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.
Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.
En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.
Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.
Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser.
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT
Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.
Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.
De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.
Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet.
Stöttade Sverigedemokraterna
Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.
Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.
Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år.
Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.
I Kominterns tredje avsnitt från Arbetarens studio gästas de av skribenten och poddaren Myrna Lorentzson. Med hjälp av boken Radical Intimacy som karta stapplar de mellan teman som relationer, boende och döden.
Åtal och domar mot personer som har anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster ökar kraftigt. ”Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten” skriver Silas Aliki.
I aktivistkretsar har det länge varit en sanning att det oftast är straffrättsligt riskfritt att arrangera demonstrationer utan tillstånd. De flesta vet att det är bra att söka tillstånd, men ibland hinns det helt enkelt inte med – något händer, människor vill samlas och uttrycka åsikter, tankar och känslor. Det har varit en oskriven regel att staten inte, såvida inte tillställningen blir stökig eller involverar alkohol, åtalar den som arrangerat demonstrationen.
I alla fall om man tittar på den praxis som finns.
Demonstrationsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Den får inskränkas genom lag, till exempel genom ordningslagen, men inte ens den får tillämpas på ett sådant sätt att den de facto inskränker demonstrationsfriheten. Därför har nästan ingen åtalats.
Ändrad inställning till demonstrationsfriheten
När jag i början av sommaren blev kontaktad av en person som fått en stämningsansökan hemskickad där han åtalades för att ha anordnat en otillåten demonstration blev jag därför förvånad. En snabb sökning i rättsdatabaserna gav inga träffar. Förutom någon enstaka person som arrangerat tillståndslösa, alkoholindränkta raggarträffar i bostadsområden hade i stort sett ingen dömts för brottet.
Ett enda mål behöver inte betyda något. Men som försvarsadvokat har jag följt hur åklagarmyndigheten sedan 2022 tycks ha ändrat inställning till demonstrationsfriheten. År 2022 kom det första åtalet mot en grupp demonstranter från klimatrörelsen för sabotage.
Sabotage är ett grovt brott, som tillkom i brottsbalken under andra världskriget för att komma åt personer som exempelvis försöker spränga dammar för att underminera försvarsförmågan eller orsaka kaos i samhället.
Att använda denna rubricering mot personer som uttrycker en åsikt var därför något nytt. I ett avsnitt av Sveriges Radios program Konfliktvisades tidigare i år hur åtalen tillkom efter att Sverigedemokraterna opinionsbildat på Twitter att klimataktivister borde betraktas som terrorister.
Återställ Våtmarker under en aktion våren 2023. Foto: Återställ våtmarker
Rättssystemets kvarnar maler långsamt. Ett antal tingsrätter har sedan 2022 dömt klimataktivister för sabotage. Först under 2024 började domarna rivas upp i hovrätter som ansåg att straff för sabotage krävde betydligt större skada än ett kortvarigt avbrott i biltrafik. Därmed började dörren stängas för att använda sig av sabotagebrottet mot fredliga demonstranter.
Det var därför jag anade ugglor i mossen när min klient kom med sitt mål om anordnande av demonstration. Om det finns en ambition hos åklagarmyndigheten att försöka nagga demonstrationsrätten i kanten genom offensiva åtal, och sabotagebrottet inte längre går att använda – är den nya strategin då att åtala anordnare?
Anledning till oro
Tyvärr indikerar den fortsatta utvecklingen att jag hade anledning att oroa mig. Flera personer har nu dömts för att ha anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster, trots att inget pekar på att demonstrationen i sig varit ordningsstörande.
Ytterligare ett antal personer har delgivits misstankar om att de anordnat demonstrationer utan tillstånd, i de förhör jag deltagit i med dessa personer. Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten, sakta men säkert.
Även fällande domar för brottet ”ohörsamhet mot ordningsmakten” har exploderat.
År 2020 dömdes enligt Brottsförebyggande rådets statistik endast sju personer för det. År 2023 var det hela 187 personer. De flesta som döms får endast böter, ibland på väldigt låga belopp. Men samtliga får vad som i folkmun ibland kallas en prick i registret – du är dömd för brott.
Förklaringen till att brottsrubriceringen knappt använts de senaste årtiondena finns hos Polismyndigheten. Polislagens 13 paragraf, hos vana demonstranter ofta kallad PL13, anger att polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning får avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör ordningen. Det har vanligtvis skett genom att polisen först säger till någon att lämna platsen. Om personen inte följer tillsägelsen får polisen helt enkelt köra iväg personen eller folksamlingen till en annan plats för att avbryta ordningsstörningen.
Det är det här arbetssättet som myndigheterna – på eget bevåg – gått ifrån.
I stället för att nöja sig med att avbryta hotet mot den allmänna ordningen genom att upplösa folksamlingen, väljer man nu dessutom att i efterhand polisanmäla och åtala den ordningsstörande för brott.
Mer repressivt förhållningssätt
Det handlar alltså inte om att antalet våldsamma protester ökat i Sverige, utan om ett nytt och mer repressivt förhållningssätt från statligt håll. Därmed är demonstrationsfriheten dubbelt straffad – du har inte bara tvingats sluta demonstrera, genom att polisen avvisat eller avlägsnat dig. Du straffas dessutom i efterhand, genom åtal och dom. Detta fick demonstranterna i Palestinagård i Lund erfara under försommaren 2024, många av dem avvisades och omhändertogs när deras tältläger upplöstes. Därefter lades omfattade resurser på att åtala dem alla individuellt för brott, till stor kostnad för samhället.
Tältlägret Palestinagård, i parken Lundagård, upplöstes inför fjolårets doktorspromovering. I samband med detta delgavs 41 personer misstanke om ohörsamhet mot ordningsmakt och 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne. Foto: Johan Nilsson/TT
Många av oss har de koranbränningar som ägt rum i Sverige de senaste åren i färskt minne. I den auktoritära tid vi befinner oss i har regeringen som respons på de starka reaktionerna på skändningarna av islams heliga skrift tillsatt en utredning som föreslår att kraftigt inskränka demonstrationsrätten.
Om förslaget går igenom, blir det förbjudet att arrangera demonstrationer som påstås kunna “hota Sveriges säkerhet”. I praktiken innebär det ett slags förhandscensur, som Owe Nilsson beskrivit det i DN.
Demonstrationsfriheten äts därmed upp i båda ändar, från lagstiftaren och de verkställande myndigheterna, samtidigt. För att ha en fortsatt stark demonstrationsfrihet i Sverige måste denna utveckling vändas.
Justitierådet Thomas Bull har kallat rätten att demonstrera utan att utsättas för straffrättsliga sanktioner från staten ”de resurssvagas opinionsfrihet”.
Åklagarmyndighetens agerande, där man tänjer på paragrafer så mycket som möjligt för att åtala människor som använder sin grundlagsskyddade rättighet att göra sin röst hörd, fyller därför samma funktion som polisvåld – att avskräcka personer från att göra just det. Myndigheterna sällar sig därför till den auktoritära utveckling vi ser i såväl Sverige som i vår omvärld, där demokratin sakta kvävs genom tusen små nålstick.
