Ljus i skymningen är den avslutande delen i Aki Kaurismäkis trilogi om Finland. De två tidigare filmerna, Moln på drift och Mannen utan minne, handlade om arbetslöshet respektive bostadslöshet, i Ljus i skymningen har turen kommit till ensamhet. I centrum för berättelsen står den alienerade nattvakten Koistinen. Koistinens kontakt med omvärlden är begränsad till arbetskamraterna, […]
Ljus i skymningen är den avslutande delen i Aki Kaurismäkis trilogi om Finland. De två tidigare filmerna, Moln på drift och Mannen utan minne, handlade om arbetslöshet respektive bostadslöshet, i Ljus i skymningen har turen kommit till ensamhet. I centrum för berättelsen står den alienerade nattvakten Koistinen. Koistinens kontakt med omvärlden är begränsad till arbetskamraterna, som efter tre år inte brytt sig om att lära sig hans namn, och den kärva men trofasta Aila i korvgrillen, där han vanligtvis hamnar efter ännu en vodkadränkt natt. Hans anspråkslösa förhoppning för framtiden är att en dag starta en begravningsbyrå. När så den fatala blondinen Mirja slår sig ner vid hans kafébord tar Koistinens liv en ödesdiger vändning. Lierad med en skrupellös gangster är hon knappast den hon utger sig för att vara.
Det mesta är sig med andra ord likt i Kaurismäkis Finland. Koistinens snara och plågsamt förutsägbara förfall återges med hjälp av beprövade bilder. När polisen kommer för att hämta honom brakar ett olycksbådande åskoväder loss. Symboliken är överhuvudtaget oförtäckt. Den lakoniske hjälten delar både öde och uppsyn med den fastbundna och övergivna hund, som – som så ofta förr hos Kaurismäki – har en väsentlig roll i filmen.
Typiskt för regissören är också att låta filmens ljusaste ögonblick, den enda scen där Koistinen faktiskt ler, utspelas på fängelsets rastgård. Först när botten är nådd skapas möjligheten att uppleva den så hett efterlängtade manliga gemenskapen. Det klassiska film-noirgreppen i ljussättning och karaktärsteckning förstärker känslan av ödesdrama. Att Koistinen ovillkorligen kommer att gå i den fagra femme-fatalens fälla är något inte bara åskådaren är smärtsamt medveten om, utan även han själv. Med växande frustration inser vi att han låter det ske; vi kan inte fly vårt öde. Katastrofen är oundviklig.
Kaurismäki balanserar ibland på gränsen till det banala och riskerar att fastna i sina egna välanvända klichéer. Men karaktärerna växer ur sina pappdocksmallar och blir till människor av kött och blod, mycket tack vare fint skådespel av trion Janne Hyytiäinen (Koistinen), Maria Järvenhelmi (Mirja) och Ilkka Koivula (Aila). Det är trots allt skildringens enkelhet som är dess verkliga styrka. Det enkla och igenkännbara bidrar till att skapa känslan av ur-berättelse, den eviga historien om människans osvikliga överlevnadsvilja.
Ljus i skymningen är föredömligt kort. På knappa en och halv timme lyckas Kaurismäki både återföra oss till sitt säregna universum och berätta en historia vars allmängiltighet sopar mattan med det mest påkostade mastodontfilmepos. Mer är knappast nödvändigt.
Ljus i skymningen
Regi: Aki Kaurismäki