På måndagsmorgonen verkade det som att Libanonkriget var över för den här gången och vapenvilan i enlighet med resolution 1701 i FN:s säkerhetsråd tycks ha respekterats. In i det sista genomförde israeliskt flyg attacker runt om i Libanon medan 30000 israeliska soldater fortsatte sitt föga framgångsrika företag att erövra södra Libanon. Och Hizbollah sköt under söndagen över 250 raketer mot Israel. Under det drygt månadslånga kriget har bägge sidor gjort sig skyldiga till grova brott mot krigets lagar, då civila mål har angripits. Dessutom har både Israel och Hizbollah använt vapen som likt klusterbomber kan få förödande effekter för civila.
Omkring 1000 libaneser, merparten civila, och 157 israeler – däribland 43 civila – har dött och uppemot en miljon libaneser drevs på flykt i ett land som var på väg att återhämta sig efter 16 år av inbördeskrig och årtionden av israelisk och syrisk ockupation.
På det politiska planet har Hizbollahs kamp i Libanon – med all rätt – av en majoritet libaneser oavsett etnisk/religiös tillhörighet setts som ett legitimt försvar mot en utländsk invasionsarmé.
Förhoppningarna om ett Libanon fritt från miliser som beväpnas från utlandet blir nu ännu svårare att infria när libaneserna sett hur deras land kan bombas sönder utan att världssamfundet ingriper.
I måndags gav den amerikanske journalisten Seymour
M Hersh i en artikel i The New Yorker en delvis ny bild av Libanonkriget. Som vanligt omgärdas Hershs avslöjanden av officiella dementier, men Hersh har i årtionden varit en av USA:s främsta undersökande journalister och har tillgång till en rad väl insatta källor. Bushadministrationen ska, enligt Hersh, ha varit delaktig i den israeliska anfallsstrategin mot Libanon sedan den lämpliga provokationen kommit den 12 juli då Hizbollah tillfångatog israeliska soldater.
Medan Israel försökte bomba tillbaka Libanon 20 år i tiden och betraktade civila libaneser och FN-observatörer som legitima mål om de befann sig ”på fel plats” lyckades USA, med sin lydiga följeslagare Storbritannien, i en månad blockera FN:s arbete.
Enligt Hersh såg krigshökarna i Washington, däribland vicepresident Dick Cheney, Israels anfall mot Libanon som ett genrep inför ett eventuellt USA-anfall mot Iran.
Det är oroande att president George W Bush på måndagen hävdade att Israel hade lyckats besegra Hizbollah, en bedömning Vita huset är tämligen ensam om.
Vita huset har de senaste åren gång på gång talat om den nya sköna värld som ska byggas i Mellanöstern. Anfallskriget mot Irak våren 2003 skulle leda till en demokratiseringsvåg i en del av världen där USA i årtionden har underhållit några av de värsta förtryckarregimerna i världen.
Ur de sönderbombade husen och den förstörda infrastrukturen i Libanon ska en bestående fred byggas, försäkrar nu USA. De vackra orden är dock tomma och till för att dölja den farliga krigspolitik Bushadministrationen fortsätter att driva.
I Irak dör i snitt 100 civila varje dag i det sekteristiska våld som närmar sig ett fullskaligt inbördeskrig. Iraks kvinnor har berövats en rad av sina rättigheter och regeringens ministerier har sina egna mordpatruller. Döden i Irak har blivit rutin och 48 döda i en bestialisk attack i Bagdad i söndags blev knappt en notis i omvärlden.
I senaste numret av New York Review of Books konstaterar Peter W Galbraith att Irak idag har fått en pro-iransk regim, där teokrati snarare än sekulär demokrati är det som väntar drygt tre år efter USA:s ”befrielse” av landet.
