För 27 år sedan stod jag och mina kamrater axel mot axel med Hizbollah för att bekämpa USA-imperialismen och shahen i Iran. Än idag betalar vi för det historiska misstaget. Det som gav mig inspiration åt fortsatt kamp var att vi, vänstern i sin helhet, hade lärt oss av de iranska revolutionärernas erfarenheter och att detta därför aldrig kommer att hända igen. I somras var jag med på två demonstrationer och läste artiklar, bland annat i Arbetaren, som visade att så inte är fallet. Jag var naiv, vänstern är fortfarande svag för Hizbollahs antiimperialistiska propaganda.
Hizbollah kidnappade demonstrationer som arrangerandes mot krig och för fred i juli i Sverige. Det var deras flaggor, bilder och affischer som syntes och aktiva Hizbollah-medlemmar (till exempel de som knivhögg en av våra kamrater 1988 på Sergels torg i en demonstration mot iranska regimen) samt personal från iranska ambassaden som spionerar på och avrättar exiliranier (exempelvis i Tyskland 1992) var närvarande i dessa demonstrationer.
Andreas Malm debattartikel i Arbetaren 31/2006, som propagerar för stöd åt Hizbollah, fick mig att skriva denna artikel. Två saker måste först tydliggöras:
1. Jag fördömer fullständigt kriget som Israel, med stöd av USA, har påbörjat i Libanon, och stödjer de nationella frigörelserörelserna i Libanon och Palestina.
2. När jag pratar om Hizbollah menar jag de höga ledarna inom Hizbollah-rörelsen, de som har politisk makt, privilegier och ekonomiska resurser och förfogar över beväpnade trupper, samt deras trogna och ekonomiskt belönade anhängare.
Andreas Malm föreslår att vi i vänstern ska stödja Hizbollah-grupper. Det enda argument han har är att Hizbollah ”är den kraft som verkar i riktning mot det mest önskvärda resultatet: suveränitet och frihet för Libanon”. Min 30-åriga erfarenhet från revolutionära aktiviteter har lärt mig att för att nå målet ska man inte använda vilka medel som helst. Frihet i Libanon kan inte nås genom att Hizbollah får den politiska makten. För att kunna argumentera tydligare, speciellt för de lite yngre, men kanske också för de lite äldre som har glömt historien, vill jag återgå till iranska revolutionen 1979.
Shahen var Irans diktator och härskade med stöd av USA. Revolutionen riktade sig både mot diktaturen och imperialismen, och med tiden blev den antiimperialistiska tonen allt starkare. Revolutionens krafter var ungdomar (som jag, i 15-årsåldern), fattiga och intellektuella. Vänstern arrangerade egna demonstrationer, men för det mesta gick vi – som Malm önskar sig – axel mot axel med Hizbollah mot målet. Vi ville ha ”suveränitet och frihet” för Iran och var för ”den kraft som verkar i riktning mot det mest önskvärda resultatet”. Det fanns några vänstergrupper i Iran som varnade för en allians med Hizbollah, men deras röster hördes inte i en yra där Sovjet och Kuba gav stöd åt Khomeini och en stor fraktion av den iranska vänstern hyllade imamens antiimperialistiska kamp. Dessa få vänstergrupper brännmärktes som antirevolutionära och deras medlemmar avrättades i tusentals. De argumenterade för att en allians med och stöd till Hizbollah betyder att vi spelar dem i händerna. Om vi stödjer Hizbollah kommer de att få politisk makt, därefter kommer de att slakta oss alla och införa religiös diktatur. Få trodde på dem då, men det var exakt vad som hände.
Andreas Malm skriver att ”likheterna mellan dagens situation och den iranska vid tiden för revolutionen är ytterligt små”. Jag menar att likheter finns. Hizbollah har inte förändrats ideologiskt, kärnan är fortfarande fundamentalistiska och patriarkala religiösa idéer. Imamerna samlar vanligt folk runt omkring sig med hjälp av populistisk propaganda eller praktiskt hjälp till de mest socialt utsatta grupperna. Hizbollah är på väg att ta den politiska makten och andra politiska krafter tittar på, hänger med eller stödjer.
Andreas Malm skriver att det bara är europeisk vänster som förhåller sig till sekulär socialism. För det första måste vi definiera europeisk vänster. Räknar Malm mig och mina kamrater från Mellanöstern som europeisk vänster eller förvandlas vi till invandrare igen? För det andra finns även inom ickeeuropeisk vänster krafter som förhåller sig till sekulär socialism, vilket Malm som kan mycket om Mellanöstern (han och Shora Esmailian åkte ju till Iran och gjorde ett väldigt bra reportage om arbetarnas situation) borde känna till. Eller vill han kanske inte nämna dem när det inte passar?
Värst av allt är att Malm tycker att den enda kraft som ”har en möjlighet att tillfoga fienden ett nederlag” ska stödjas av vänstern oavsett dess hållning till demokratifrågor. Malm har inte upplevt invasion, krig och rasmassor, han har inte heller upplevt massavrättning av oliktänkande, kvinnor stenade till döds och demokratins eliminering på grund av Hizbollahs politiska makt.
Malm skriver: ”Att vara konsekvent socialist kan inte betyda att jag ska bevara min oskuld genom att vägra kontakt med alla som inte är för homosexuellas rättigheter och arbetsrätt och feminism och klimatkamp och så vidare”. Detta är kärnan i vår diskussion, visst kan vi ha kontakt med de här grupperingarna, och i vissa fall även ha tillfälliga samarbeten, men vi ska inte stödja dem, vi ska inte ”söka upp en kommendant i Hizbollah”, för om vi gör det kommer vi att hjälpa dem till makten så att de sedan kan slakta oss.
Vi inom vänstern, särskilt i de länder i Mellanöstern där vänstern är splittrad och svag, måste bilda vår egen socialistiska front och ägna våra resurser åt att förstärka den. Vi måste avslöja Hizbollah och alla andra bakåtsträvande, patriarkala och fundamentalistiska grupper. Vi måste bilda ett socialistisk alternativ för de miljontals människor i Mellanöstern som i brist på andra alternativ stödjer Hizbollah.
