Efter Libanonkriget kommer nu de obligatoriska efter-rapporterna. Man åker till de drabbade byarna och städerna på båda sidor, pratar med civilbefolkningen som sopar undan glassplitter från trottoaren, frågar om vad som förstörts, rapporterar om återuppbyggnaden.
Generellt sett har i svensk media dessa rapporter varit ganska bra och tämligen objektiva. Ändå är det en skillnad: Israelerna är folk som vi, libaneserna bara nästan som vi. Det är små detaljer i rapporteringen och i journalisternas användning av språket som avslöjar skillnaden.
Israelerna har till exempel ofta ett yrke. I Dagens Nyheter är de ”datateknikern Emanuel” eller ”resebyråchefen Edna”. Normala, moderna yrken. Libaneserna, liksom också palestinierna, har bara undantagsvis yrken. De är oftare helt enkelt ”bybor”.
En annan skillnad är att israeler mår psykiskt dåligt av raketanfall. De behöver, precis som vi, krisgrupper och samtalsstöd. Och precis som vi kan otrygghet och post-traumatisk stress vara ett problem även för dem som klarade sig själva och sina nära utan personskador. Ekot rapporterar: ”Omkring 2000 bostäder fick skador av raketerna. Men det svåraste att hantera just nu är inte den materiella förödelsen utan de psykiska skador många lider av efter att ha varit på flykt eller ha suttit en månad i skyddsrum.”
Libaneserna tycks vara av ett annat virke och mest ha handgripliga efterverkningar. De skyfflar undan rasmassor för att få bort likstanken och är mest högljutt förbannade.
För något år sedan såg jag ett inslag på teve. Det handlade om en israelisk soldat som dött under tjänstgöring och en palestinier som skjutits till döds under protester. Till stor del bestod inslaget av intervjuer med de bådas familjer. Inslaget var sympatiskt och journalisten hade försökt vara både mänsklig och någorlunda neutral i sin rapportering. Ändå var denna skillnad mellan folk som vi och annat folk närvarande även här.
Den israeliska soldatens föräldrar satt hemma i soffan och berättade om sin son. Om hur han varit duktig i skolan och vunnit flera idrottstävlingar. De visade bilder från hans examen, bilder på honom fånigt leende i poolen med flickvännen. Pappan tillade att sonen också gillade att spela dataspel. De palestinska föräldrarna, å sin sida, porträtterades på en demonstration i samband med sonens begravning. De skrek slagord och hytte med nävarna i luften, de grät ylande och slog ceremoniellt händerna i ansiktet.
Denna skillnad mellan folk som vi och annat folk har sällan uttryckts på ett mer obarmhärtigt sätt än i Todd Solonz film Storytelling, där det salvadoranska hembiträdet Consuelo tillfrågas av den amerikanske medelklasspojken om hon har en hobby:
– Har du hobbys, Consuelo? Har fattiga människor hobbys?
Nej, jordens fördömda har inte hobbies, drömmer inte mardrömmar, spelar inte dataspel, är inte med på schlagerfestivalen och behöver aldrig psykologer. De bara lever, dör och skriker ut sin sorg på ett främmande och aggressivt sätt. Bortom Mellanösternkonfliktens tusen och en faktiska förhållanden – gränsöverträdelser, fredsavtal, FN-deklarationer – ligger denna tunga kärna av rasism. Den påverkar varje opinionsyttring, varje rapportering och skapar ett aktivt förfrämligande av palestinier och libaneser.
