Att falla för det sociala trycket och de ideal som påtvingas oss kvinnor dagarna i ända är väl ändå högst ofeministiskt. Att raka sig under armarna, eller vaxa ben och bikinilinje, är något som borde få varje feminist att känna sig som en bedragare, en med dubbelmoral.
Det gör jag varje gång jag vaxar mina ben, under armarna och bikinilinjen – jag känner mig som den största hycklaren men försöker förgäves intala mig själv att jag inte gör det så ofta. Och att när jag väl gör det är det för att jag själv valt det – right.
Kvinnor från Mellanöstern är som bekant besatta av kroppsbehåring; så även mina mostrar som jag besökte i Berlin i början av sommaren. Det räckte med att krama dem i linne för att de skulle upptäcka busken i armhålan, utveckla äckelminen och förundrade fråga hur jag kan gå runt sådär i linne och känna mig bekväm. Bland det äckligaste en av dem visste var tyska kvinnor som varken tar bort mustaschen eller håret under armarna, men som lyfter upp armen i tunnelbanan för att hålla i sig.
Jag försökte argumentera för kroppshår och hade långa feministiska utläggningar om till exempel varför vi inte vill se män renvaxade, som de ganska tidigt slutade att lyssna på. Hem till Sverige kom jag inte bara nästan flådd (av all vaxning) utan också med lösnaglar (!) som aldrig tycks växa ut. Det har varit – som en av mina vänner uttryckte det när hon bevittnat omvandlingen – ”sommaren Shora blev en brud”.
så blev kroppshår ett samtalsämne många gånger under sommaren när feministiska vänner upptäckte mina lena ben.
En diskussion ledde så långt att vi bestämde oss för att ha en vaxningskväll med två tjejer – som tidigare varit anarkafeminister – som inte någonsin hade vaxat sig. Tre tjejer från Mellanöstern och tre svenska tjejer samlades sålunda med rinnande vax, hårt vax och tygbitar.
Till en början kändes det lagom absurt att sitta över någon som vresar för att komma åt de där små hårstråna på insidan av låret. Men när vi hade skämtat klart om hur antifeministiskt vi betedde oss växte en väldigt speciell varm systerskapsstämning fram – jag kom ihåg mitt 8:e mars-löfte om att jag ska värdesätta mina kvinnliga vänner högre och ta vara på dem.
Så summan av kardemumman, kära systrar, blir att om ni vill göra något antifeministiskt gör det åtminstone tillsammans med systrar, som senare kan påminna er om vilka brott ni begått mot Feminismen – men också för att systerskapet gör hela tillställningen lite mindre antifeministisk.
Förresten så har jag inte gett upp alla mina korrekta ideal. Kollar ni riktigt noga på bilden upptäcker ni min mustasch (som jag på grund av alla iranska kvinnor skämts för i flera års tid). Den är fortfarande kvar, då jag kom ut som segrare ur en brottningsmatch med min moster!
