På måndag är det fem år sedan ”9/11”. Terrorattacken blev som bekant startpunkten för det pågående ”kriget mot terrorism”, ett krig där målet tillåts helga medlen. Ökad kontroll, övervakning, specifika terroristlagar och åtsidosättande av mänskliga rättigheter för misstänkta terrorister är några av de åtgärder vi tvingats vänja oss vid de senaste åren.
Men den avsky och förtvivlan vi känner inför oskyldiga människors död, vare sig det är i Förintelsen, 9/11 eller andra avskyvärda historiska händelser, duger inte som slagträ för att ursäkta nya former av förtryck och åtsidosättande av mänskliga rättigheter. Inte heller om det är demokratiskt valda regeringar som står bakom besluten.
Det kanske främsta symbolen för hur 9/11 används just som slagträ är Guantánamo-basen och USA:s övriga fångläger för vad de kallar ”illegala kombattanter”. Det skrivs allt mindre om fånglägren och vad som sker där, för vad ska väl skrivas? Det är ingen nyhet, ytterligt lite ny information om vad som sker sipprar ut – situationen bara fortgår. Icke desto mindre är den en skamfläck, värd svidande kritik och fortsatt uppmärksamhet, av flera skäl:
• Begreppet illegala kombattanter saknar accepterad juridisk definition och har tillkommit för att kunna kringgå Genèvekonventionens regler för hur krigsfångar ska behandlas.
• De inspärrade har varken dömts för något brott i domstol eller ens delgivits formella brottsanklagelser.
• De flesta internerade är inte ens misstänkta för brott utan kvarhållna för att med hjälp av tortyrliknande metoder förmås lämna underrättelseinformation som kan användas i kriget mot terrorism.
Den senaste tiden har allt fler av de som frigivits från Guantánamo vittnat om de förhörsstrategier de utsatts för: Bland annat långvarig isolering i extrem köld eller värme, höga ljud, sexuella kränkningar och oavbrutet skarpt ljus.
I februari i år slog FN:s kommission för mänskliga rättigheter fast att Guantánamo bryter mot internationell rätt, liksom mot konventionerna om tortyr och mänskliga rättigheter och att lägret omgående bör stängas.
Vad ledde det till? I princip ingenting. Vad säger det oss om värdsläget? Att undfallenheten för USA är kompakt.
Men det är inte bara mot USA kritiken ska riktas. Den svenska regeringens anpassning till kriget mot terrorism är också värd att sammanfattas: Justitieminister Thomas Bodströms olika förslag, bland annat om utökade möjligheter till buggning och lagring av datatrafik, har följt på varandra i en strid ström – trots att det inte finns några bevis för att ökad övervakning verkligen är effektiv brottsbekämpning. Och vi bör komma ihåg de svensk-somalier som fick sina bankkonton frysta utan att få veta varför, sedan de satts upp på USA:s terroristlista, och som helt saknade möjligheter att försvara sig.
Dessutom ska vi, inte minst, minnas hur maskerade agenter från USA i december 2001 – med svensk polis närvarande – under brutala och förnedrande former hämtade och avvisade två asylsökande egyptier på Bromma flygplats.
Efter fem års undantagstillstånd och krig mot terrorism är det dags att ifrågasättandet av själva kriget mot terrorism kommer betydligt högre upp på vänsterns och globaliseringsrörelsens dagordning. Vi kräver social rättvisa. Men vad är den värd om samhället är så fixerat vid säkerhet att medborgerliga rättigheter spelat ut sin roll?
