Egentligen började det hela i Afghanistan. Den 9 september 2001 kom nyheten att Ahmed Shah Massoud var dödligt sårad. Massoud, ”Lejonet från Pansjir”, hade blivit legendarisk under kampen mot den sovjetiska ockupationen 1979–1989. Han hade sedan varit en av de mujaheddin-ledare som bar ansvar för det kaotiska krig, där stora delar av huvudstaden Kabul lades i ruiner, som följde efter det sovjetiska uttåget och som slutade med talibanernas seger 1996.
För fem år sedan var Massoud den viktigaste ledaren i det som kallades Norra alliansen, som kontrollerade tio procent av landets yta. Massoud mötte döden när han tog emot två arabisktalande ”journalister”, som sprängde sig själva i luften. Spåren efter mördarna har gått till en al-Qaida-cell i Belgien och den fransk-tunisiske medborgaren Adel Tebourski dömdes i juli 2005 till sex års fängelse för medhjälp till mordet på Massoud och deporterades den 7 augusti i år från Frankrike till Tunisien.
Det har spekulerats om att tidpunkten för mordet på Massoud var vald för att han skulle vara ur vägen när terrorattackerna genomfördes mot USA den 11 september 2001. Usama bin Ladin och hans al-Qaida hade sin bas i Afghanistan och samarbetade nära med talibanerna, en rörelse av ungdomar som hade skapats, beväpnats och betalats av Pakistans mäktiga underrättelsetjänst ISI. Endast tre länder i världen; Pakistan, Saudiarabien och Förenade arabemiraten erkände talibanregimen. Afghanistans plats i FN hade behållits av Norra alliansen.
För George W Bush och de neokonservativa kretsarna i USA blev 11 september signalen för ett krig där slutet ännu inte går att skönja. I Irak fortsätter det vansinniga sekteristiska blodbadet, men USA har inga planer på att avbryta sin de facto-ockupation. Den senaste tiden har ”islamisk fascism” blivit det nya samlingsnamnet för dem USA hatar i världen. Kritiker avfärdas som arvtagare till de som stod för eftergiftspolitiken mot Hitler i slutet av 1930-talet.
I helgen orerade Bush om att ”terroristerna” kommer att dyka upp på USA:s gator om de inte besegras i Irak.
Att förövarna av en stor del av dagens terror i Irak tillhör den irakiska regeringens olika fraktioner nämner naturligtvis inte Bush. Washington Post publicerade den 30 augusti ett fasansfullt reportage om hur Iraks sjukhus blivit ”Dödens fält”. Hälsovårdsministeriet kontrolleras av Muqtada al-Sadr och medlemmar av hans Mahdiarmé mördar och kidnappar sunnimuslimer på sjukhusen. Inrikesministeriet är under kontroll av en annan milis, Badr, som är ökänd för att skicka ut mordpatruller – ibland iförda polisuniformer.
För många afghaner var det en lättnad när fem års talibanstyre var över 2001. USA:s anfall och Norra alliansens framryckningar, med stöd av Iran, Ryssland, Storbritannien och Indien, tvingade mulla Omar på flykt. Och vissa framsteg har uppnåtts: Flyktingar har återvänt hem, afghanerna har med stor entusiasm gått till val och kvinnor slipper talibanernas medeltida könsapartheid.
Ändå är Afghanistan idag på väg att bli ett fiasko. Opiumskörden har slagit rekord, det internationella biståndet är långt mindre än utlovat och striderna i södra Afghanistan är de hårdaste på fem år. ISAF-styrkan, där även Sverige ingår, blir alltmer en part i USA:s krig och när civila dör ökar också sympatierna för talibanerna, som fortfarande får starkt stöd från Pakistan. Och vanliga afghaner blir än en gång offer för olika krafter vars intresse handlar om andra saker än behovet av fred och demokrati i Afghanistan. Det kan vara värt att minnas fem år efter den 11 september!
