I Motala fanns en av Sveriges allra första industrier, Motala mekaniska verkstad som från början skapades för att tillverka och laga redskap till byggandet av Göta kanal.
När kanalen stod klar 1832 blev verkstaden kvar under många år och här tillverkades bland annat lok och båtar. Staden brukar kallas för svensk verkstadsindustris vagga.
Med den tidiga industrialiseringen kom också en arbetarrörelse. 1896 skapade gjutarna sin fackförening. 1898 gick väverskorna på Fredrik Asps klädesfabrik ut i strejk och direktören hotade offentligt med att piska dem, ett hot som han dock aldrig satte i verket. Socialdemokraterna tog makten i kommunfullmäktige på 1930-talet och har sedan dess aldrig släppt den ifrån sig. De ser inte ut att göra det i höstens val heller.
Från 1970-talet och framåt gick Motala samma öde till mötes som så många andra bruksorter – nedläggningarna och företagsflyttarna kom slag i slag. Luxor (nuvarande Nokia), Motala mekaniska och Electrolux stängde alla igen sina verksamheter, och i industriområdet vid kanalen kom allt fler maskinhallar att stå övergivna.
Under 1990-talet hamnade staden sedan ofrivilligt i rampljuset med decenniets värsta kommunala skandal, när
Motala Tidnings reporter Britt-Marie Citron avslöjade hur chefstjänstemän och politiker ägnat sig åt omfattande nöjesresor, suporgier och ren förskingring på skattebetalarnas bekostnad. Motala kom att bli lite grann av en symbol för det nya Sverige, roffarsamhället, och särskilt för socialdemokratins förlorade ideal.
Den officiella arbetslösheten i Motala ligger på 4,9 procent och 2,5 procent i åtgärder, en bit över riksgenomsnittets 4,2 respektive 2,1 procent, men inte några extremt höga siffror. Men andelen förtidspensionerade är hela 10,2 procent, nästan 50 procent högre än siffran på riksnivå, och kommunen har flest förtidspensionerade och långtidssjukskrivna i Östergötland.
Medelinkomsten är 187000 om året, vilket är nästan 10 procent under riksgenomsnittet, och lägre än i exempelvis Botkyrka.
I en särskild revisionsrapport av firman Price Waterhouse Coopers konstateras att kommunen sedan slutet av 1990-talet minskat sina kostnader för socialbidrag från 60 miljoner kronor om året till 40–45 miljoner kronor om året.
Orsaken är enligt rapporten främst att handläggarna, efter ett förslag från socialkontoret själv som godkändes i socialnämnden, fått ”ändrade riktlinjer och ett förändrat arbetssätt som bygger på intensifierad handläggning”. (Socialkontoret föreslog också att förvaltningen skulle få mer resurser för att klara den ”intensifierade handläggningen”, men det avslogs däremot.)
Från 2001 till 2005 minskade andelen hushåll med socialbidrag från 5,8 procent till 4,0 procent. Åtminstone fram till 2004, sista året det finns uppgift för, hade då sysselsättningen i kommunen inte ökat alls, utan tvärtom sjunkit en aning.