Under arbetet med biografin över Nils Flyg, kommunistledaren vars parti gick över till att stödja Hitlertyskland, stötte Håkan Blomqvist på oväntat material om socialdemokraten Arthur Engberg. Engberg var partiets marxistiska vänsteransikte utåt och uttalade sig starkt mot nazismen under 1930-talet.
I början av 1920-talet lät det annorlunda. ”Den judiska rasen är samhällets förnämsta exploatör, en mistel på indoarierna”, skrev Engberg i tidningen Arbetet. Håkan Blomqvist skrev en till biografi, Socialdemokrat och antisemit? Och därifrån ledde funderingarna vidare till doktorsavhandlingen Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen, som utkom i år.
Engbergs uttalanden på 1920-talet visade sig nämligen inte vara så oväntade. Kopplingen mellan Engberg och Flyg var att den senare i ett nazistiskt flygblad citerade Engberg. Och inte bara honom.
– Jag upptäckte att när Flyg tar ställning för sin nationella socialism, runt 1939–1940, hämtar han inte alla sina argument från Hitlertyskland. Han tar dem dels från saker som ligger i tiden i Sverige, och dels från förr. Från den tidiga svenska arbetarrörelsen, från socialdemokraternas ungdomsförbund i början av 1900-talet, säger Håkan Blomqvist.
Håkan Blomqvist är noga med att påpeka att han inte gjort någon kvantitativ undersökning. Han har inga mått på hur mycket ras- och nationstankar präglade arbetarrörelsen. Men det finns en sammanhängande idélinje om ”socialistisk vithet” i arbetarrörelsens historia, menar han. Socialistisk vithet handlar om synen på socialismen som en europeisk angelägenhet och ett nationellt självförverkligande. Arbetarklassen är nationens hjärta, bärare av dess bästa egenskaper, och när den tar makten kommer den nationella kulturen att förverkligas.
Det som gör ämnet så komplext för nutida tolkare är arbetarrörelsens samtidiga internationalism, slagorden om att arbetarna inte har något fosterland.
En del socialister såg visserligen det nationella självförverkligandet som ett genomgångsstadium till det internationella, men så enkelt är det inte heller. Nationalism och internationalism var två sidor av
samma mynt, menar Håkan Blomqvist.
– Det kunde inte finnas internationalism utan nationalism. Och går man längre tillbaka, till innan 1860–1870-talen, var nationalismen en vänsterideologi. Det är bara att tänka på befrielserörelserna i Italien, Spanien, Irland… Till och med den tyska nationalismen under romantiken.
Folkdjupet, folksjälen, var den riktiga nationen, och dess egenskaper skulle inte undertryckas. Tyskland skulle göra sig fritt från det franska förtrycket, och införa yttrandefrihet, tryckfrihet, rösträtt.
– Det som slog mig under arbetet är att vi lever i ett nuets tyranni. Vi tar för givet att våra idékombinationer idag är normala. Exempelvis att mänskliga rättigheter innebär full jämlikhet mellan män och kvinnor och mellan alla folk. Så har det ju inte alltid varit.
Rasismen dominerade samhället vid den här tiden. De borgerliga hade sin version av den nationella idén, och då behövde socialdemokraterna en egen version. Denna inbegrep även rasvärdering. När högern sade att arbetarrörelsen representerade avskummet av befolkningen, svarades det att arbetarna hade goda rasegenskaper. En fattig torpare kunde på det sättet vara bättre än en adelsman. Och om arbetarna i dagsläget hade lite sämre egenskaper, berodde det på att de blivit försämrade av århundradens förtryck.
Fanns det då ingen del av arbetarrörelsen som inte tänkte ras- och nationsmässigt?
Det är svårt att urskilja en sådan del, säger Håkan Blomqvist. Vi kan aldrig vara helt oberörda av det som omger oss.
Vissa grupper, som Unghinkarna, tillhörde en kosmopolitisk tradition som inte erkände nationalstaten alls. Men de kunde samtidigt vara antisemitiska i sin retorik och förespråka såväl steriliseringar som dödshjälp. Det hängde samman med deras radikala sexualitetspolitik. Kärlek utan barn innebar ju att färre barn skulle födas, och då skulle befolkningens kvalitet försämras – detta var ett medicinskt faktum i början av 1900-talet. Svaret från sexualreformatorerna var en mer vetenskaplig barnalstring, och därifrån var steget inte långt till rashygienen. Det var också en revolt mot kyrkan och dess idéer om varje livs okränkbarhet.
Till och med inom kraniologin, skallmätningsvetenskapen, fanns en vänster. Den hävdade att alla folkslag varit kortskalliga en gång, och att de underutvecklade kvinnorna och primitiva folken skulle utvecklas till att bli långskalliga så småningom.
– Det är ju hemska saker man hittar i arbetarrörelsens historia. Tänk om vänstern fortfarande befunnit sig inom den här kritcirkeln, kämpat för den radikala vänsterkraniologin. Om ingen sagt ”det är ju ingen idé att hålla på och mäta skallar, det har ju inget med någonting att göra”!
Det handlar om att de idéer som dominerar samhället till slut byts mot nya, och att ramarna för diskussionen ändras. Men detta sker först när stora sociala förändringar äger rum – som arbetarklassens sociala avancemang, eller den koloniala frigörelsen, säger Håkan Blomqvist
– Samma problematik finns idag. Man kan inte stå fri från sådant som dominerar hela samhället. Om du försöker kämpa utanför samhällets ramar, utanför diskussionen, finns risken att ingen hör dig alls.
Håkan Blomqvist tror att motstridiga åsikter förekommer i en rörelse så länge inte frågan akut måste lösas. Kosmopolitiska och nationalistiska tankar levde sida vid sida i arbetarrörelsen fram till första världskrigets utbrott 1914, när frågan behövde lösas. Då var det de nationella som hade överhanden.
Håkan Blomqvist får en hel del kritik från den vänster han själv tillhör.
– Nu får du väl för fan skriva något om borgarna, har jag fått höra… Jag ska väl göra det också, men det är så enkelt att kritisera dem. Det kan vara mycket svårare att se sig själv i spegeln – vem är jag, mina vänner, den här rörelsen? Är det något man lär sig av historien, så är det att trosvisshet kan dölja väldigt mycket. Bara för att du har ett gott syfte och vill väl, är det inte säkert att din idékombination är den rätta.
