Det är skarpt läge. Om en vecka vet vi vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare. Ordföljden ”Opinionsmätningarna duggar tätt” ger 15900 träffar på 0,35 sekunder på Google och på SVT:s särskilda valsajt går ett bildspel med kolorerade närbilder på de två statsministerkandidaterna, som vore allt en enkel personalvalskampanj: en snubbe som ger allt för att få sitta kvar vid makten och en annan som har offrat allt för att få den.
Strax utanför parlamentet fullkomligt sjuder det av politisk vilja och engagemang. Det presenteras bostadstekniska lösningar för den ”nya familjen”, miljötekniska lösningar för nya bostadsområden och upphovsrättsliga lösningar på gigantiska patentlåsningar världen över. Nya ideologiska brytpunkter har målats upp, samtidigt har Göran och Fredrik svårt att hitta skillnader mellan varandra.
Piraterna och feministerna är intressantast. Junilistan och Sjukvårdspartiet är snarare symptomatiska, medan hotet från de nationella är djupt obehagligt. Men gemensamt för de etablerade partierna är att de inte vill prata med eller om de områden som identifierats utanför riksdagen.
Ja, bortsett från rasist-kortet som både folkpartiet och socialdemokraterna känt sig nödgade att spela ut. Språktest – i ett land till vilket man endast kan immigrera som flykting och där svenskspråksundervisningen är undermålig?
Det är flera år sedan statsvetarna slog fast att det politiska engagemanget blomstrar – utanför riksdagen. Ändå har förmågan att lyssna till rörelserna avtagit.
Beslutstrukturerna har klarnat något sedan förra valet. EU-domstolen står över den inhemska (Åke Green), och kommunerna är självbestämmande i en hel del frågor. Det så kallade ”kriget mot terrorismen” är överordnat allt och löses – med individuell avlyssning? Lokala hybrider kandiderar i kommunala val, medan vi alla pustar ut för att George W Bush inte kan ställa upp för ytterligare en period i USA. Men vi får i alla fall rösta på vilken Idol vi vill, och göra om våra hem oavbrutet, om vi har något.
För frihetliga socialister är riksdagsvalet kanske svårare än någonsin. Vänsterpartiet har för många upphört att vara ett alternativ sedan man gjort rent hus med de icke önskvärda. Miljöpartiet fortsätter att vara svajiga i fackliga frågor. Så sent som förra våren var ett stort gäng vänsterintellektuella (män) beredda att stödja Vägval vänster hellre än att stödja ett parti som exempelvis ville lägga kraft på att gå ur EU. Om Fi har de inte sagt pip, trots att partiet kan ha en mjukgörande effekt på det stagnerade vänsterblocket, beskriver sig som EU-kritiska och har ett brett internationellt kontaktnät med förgreningar i freds- och globaliseringsrörelsen. Vad är egentligen invändningen?
Lösningen för frihetliga socialister får helt enkelt bli att plocka ihop sitt eget valpaket med bästa möjliga utdelning ur ett helhetsperspektiv och fortsätta att engagera sig fackligt, lokalt och globalt.
Att lämna walkover till Allians för Sverige är förknippat med alltför många risker, i slutänden klassisk lönedumpning. Johan Ehrenberg kallade en röst mot alliansen för ”självförsvar” i Aftonbladet i helgen. Det var mycket träffande. Varken mer eller mindre. Får Reinfeldt göra rent hus med sina egna ambitioner kommer vägen tillbaka att bli mycket svår. Och Göran Persson, han kommer med största sannolikhet att avgå under mandatperioden. Det blir i alla fall en gubbe mindre. Så gå och rösta – i rent självförsvar. Feministiskt och fackligt! På måndag kan det vara för sent.
