Min läsecirkel skulle välja bok till nästa gång. Bland titlarna på vår nedtankade pocketlista fanns självhjälpsboken Kvinnor som tänker för mycket av Susan Nolen-Hoeksema.
Jag blev inte så provocerad att jag köpte boken direkt, har bara kollat den på nätet. Den syftar till att ”ge konkreta metoder för att bryta en negativ tankespiral” för ”alla de kvinnor som tänker för mycket.” Den ska råda bot på hur man gör för att ”sluta älta”.
Ordet ”älta” har synonymer som knåda, blanda, bearbeta; ideligen diskutera, tjata (om), tugga om, idissla, upprepa, mala, traggla – ord som per automatik kopplas ihop med femininitet och kvinnors sätt att hantera problem.
Det försåtliga är att ältandet görs till ett problem därför att det anses vara en kvinnosyssla. Många mäns fotbollsältande definieras till exempel inte som ett problem i så hög utsträckning att de anses behöva självhjälpsböcker.
För övrigt riktar sig nästan inga självhjälpsböcker till män. Om det är bra eller dåligt är svårt att avgöra. Å ena sidan kanske kvinnor förväntas kunna hjälpa sig själva medan män inte klarar det. Å andra sidan anses kanske inte män ha några problem som behöver lösas, medan kvinnors själva grundproblem är att inte passa in i den manliga normen eller i stela könsroller.
Kvinnor har också anklagats för bristande tankeförmåga, och att vi handlar utifrån ogenomtänkta känslor. Nu tänker vi alltså för mycket. Snacka om dubbelbestraffning!
Även om boken har ett gott syfte känns titeln spekulativ och gör business av stereotypa uppfattningar om kön. Själv har jag goda erfarenheter av att älta. Det är rent nys att tankeverksamhet bara ska vara positiv och problemlösande. Det är den ständiga inre dialogen mellan positivt och negativt – för eller emot, både och, varken eller – som är intressant.
Mer uppfriskande är en examensuppsats av Hanna Flygelring, född i Göteborg men boende i London sedan sex år. Hon jobbade i ett modehus – och gör fortfarande ibland – och har gjort modelljobb innan hon läste en fil kand. i masskommunikation och kulturstudier. Hon blev helt enkelt gradvis förbannad på bilden av kvinnor i reklam, utgick från den känslan och tänkte vidare.
Hennes tes är att kvinnor exploateras mer och värre nu än på 1960-talet, trots feminismens och jämställdhetens inmarsch. På ett smart sätt kopplar hon till exempel ihop den seglivade 1960-talsmyten om feministers bh-brännande och mediekulturens besatthet av bh-ar och kvinnobröst.
När jag träffade henne i förra veckan sade hon att den kopplingen är helt logisk, att bildkulturen är en enda stor reaktion på det som anses hotfullt – kvinnors frigörelse. Det är bra tänkt.
Läsecirkeln valde Skam av Karin Alvtegen.
