Vad kommer regeringsskiftet att innebära för arbetarklassen, fackföreningsrörelsen och vänstern? Jag tar risken att spekulera.
Det tycks inte som att Reinfeldt kommer att tokstarta en nyliberal chockterapi – att med stora skattesänkningar provocera fram en budgetkris som skapar jordmån för ett omfattande systemskifte. Jag bedömer att han har för avsikt att bli omvald, och därför kommer att gå försiktigare till väga.
Ändå kommer vi redan nästa år att märka av hur systemskiftet startar. A-kassan sänks till 65 procent för långtidsarbetslösa. Skatteavdrag införs för hushållsnära tjänster. Arbetsgivaravgiften sänks för tjänstesektorn. Sammantaget skapar detta en ny låglönemarknad. Samtidigt minskar organiseringen genom att avdragen för fackföreningsavgiften tas bort och egenavgiften till a-kassan höjs.
Avsikten är uppenbar: den redan under vänsterstyret splittrade arbetarklassen ska segregeras ytterligare. Till bilden hör också att högern tar över under en högkonjunktur och därmed kan gynna breda väljargrupper.
En stor del av arbetarklassen kommer sannolikt att få fortsatta reallöneökningar och därtill skattesänkningar. Men en annan stor del kommer att få sänkt a-kassa eller tvingas ut i låglönejobb och få svårt att betala fackavgiften.
På sikt är denna utveckling livsfarlig för arbetarrörelsen och måste bemötas stenhårt. Vi med vettiga jobb får inte tillåta angrepp på kamrater utan jobb, i svartjobb eller i låglönejobb. Vi måste svara med att hålla ihop, till varje pris.
Om arbetarrörelsen misslyckas kan årets val utgöra ett vägskäl för det svenska samhället och förändra väljarbeteendet för lång tid framöver. Sköter alliansen korten rätt är det inte alls otroligt att de väljs om även 2010.
Men allt avgörs inte i riksdagen. Den första jokern i leken är nästa års avtalsrörelse. Konjunkturläget talar för att hyfsade avtal kommer att slutas utan alltför stort gnissel eller statsinblandning. Men utgången beror även på andra faktorer. Sossarna, inklusive LO, är ibland ohämmat vänsteristiska i opposition. När de nu saknar direkt ansvar för samhällsekonomin kan de låta toleransnivån för konflikter öka. Inte minst torde detta gälla den offentliga sektorn, där sossefacken på många håll inte kommer att hämmas av att de förhandlar med partikamrater. Kanske kan det, i all misär, leda till något positivt för kvinnolönerna.
Temperaturen kan också höjas av upprördhet över de politiska förslag som det nya styret lägger, utan att detta egentligen är avtalsfrågor. Men även arbetsgivarna kommer sannolikt att lägga tuffare avtalsbud när de känner en tydligare uppbackning från regeringen.
Avtalsrörelsen kan därför bli hetare än på länge.
Vänsterns politiska partier måste rannsaka sig själva efter valförlusten. De var – med få undantag – defensiva, bevarande och visionslösa i valrörelsen. 200000 nya jobb i offentlig sektor var det mest radikala förslaget, vilket ju vore bra men inte frammanar bilden av ett väsentligt bättre samhälle.
I alltför liten utsträckning bemöttes borgarnas privatiseringssnack med en vision om arbetarinflytande, pigsnacket med kortare arbetstid, hårdare tag-snacket med en humanistisk människosyn, jobbsnacket med krav på riktiga arbeten åt alla, skattesänkningssnacket med utbyggd välfärd och så vidare.
En tid i opposition kan vara välgörande, inte minst för vänsterpartiet som halverat sitt valresultat sett över två val. Men för att nya tankar ska växa krävs en insikt om att något är fel, och då är det oroande att åtminstone Lars Ohly verkar så nöjd med valresultatet.
