Moderaternas makeover till ”nya moderaterna” som de kallar för ett ”arbetarparti” i kombination med att Fredrik Reinfeldt är en skicklig retoriker har gått hem i stugorna. Högerpolitiken som innebär sänkta skatter, sänkta ersättningsnivåer i försäkringssystemen och ökade klasskillnader har mjukats upp när moderaterna tagit ett kliv åt vänster och lovar toppa alla socialdemokraternas satsningar på vård, skola och omsorg. Men framför allt har deras politik maskerats under nya slagord – och lurat väljarna, som med rätta är besvikna på socialdemokratin. Besvikelsen grundar sig dels på socialdemokratins tydliga förflyttning åt höger – minns inflationsbekämpning före sysselsättning, en nyliberal pensionsreform, bantad offentlig sektor, utgiftstak, överskottsmål med mera – och dels på Göran Perssons tilltagande maktfullkomlighet och arrogans. Att det sistnämnda fick förödande konsekvenser för regeringens hantering av tsunami-katastrofen lär också ha spelat roll.
Att borgerligheten vinner valet är dramatiskt på många plan, inte minst vad gäller jämställdheten.
Valutgången blev jämn och det finns därför fog att ställa frågan om bildandet av Fi var droppen som stjälpte bägaren. Hade de inte funnits och kapat åt sig omkring en dryg procent (den slutgiltiga röst-redovisningen fanns inte tillgänglig vid denna tidnings pressläggning) hade de allra flesta av de rösterna med stor sannolikhet landat på vänsterblocket i stället. Paradoxalt nog bidrar därför Fi:s agerande för att få upp feminismen på dagordningen till att det i själva verket blir värre för kvinnor.
Nu får vi kommunala vårdnadsbidrag som leder till nya hemmafruar och med all sannolikhet till minskade resurser i barnomsorgen. Så ökar pressen på arbetarkvinnor som inte kan känna sig trygga med sina kommunala dagis. Pigavdraget riktar sig till de välbärgade och leder till fler lågavlönade service-jobb. De som tar dessa jobb kommer knappast ha råd att själva anställa någon att städa i sina hem – det är ren fördelningspolitik till de rika. Moderaterna inte bara avvisar individualisering av föräldraförsäkringen – de vill dessutom ta bort pappamånaderna som lett till att män åtminstone tar ut ynka 20 procent av dagarna med barnen. Här hade en skarp offensiv behövts, men i stället blir det en tillbakagång.
Men det är inte Fi som bär skulden till detta. Det finns en rättmätig kritik att rikta mot vänsterblocket för att de inte har gjort mer. Socialdemokratin har inte haft några egna visioner, förutom förslaget om rätt till heltid, och samarbetspartierna har inte ställt ultimatum vad gäller just feminismen. Alla som, trötta på status quo vad gäller löner, våld mot kvinnor och obetalt hemarbete, velat markera att dessa frågor är prioriterade har haft giltiga skäl att försöka sätta press på politiken. Att den feministiska mobiliseringen inför årets val antagligen hade varit mycket mer effektiv om strategin hade inneburit utomparlamentariska påtryckningar i stället för att bilda parti är en annan sak. Skulden för alliansens seger ska ändå läggas där den hör hemma.
En av knäckfrågorna för jämställdheten – kvinnors låga löner – ligger till stor del utanför politisk kontroll och där kan mycket åstadkommas genom medveten facklig mobilisering. Låt oss hoppas på en nytändning där.
