Skolavslutningskväll i Bollnäs, sol och plötslig sommarvärme, på torget säljs blommor och frukt, och i gathörnen runt systembolaget står små klungor av tonåringar. På kvällen drar de ut mot Långnäs, Varpens vatten är redan badvarmt.
Det kunde vara en kväll i Pär Östlings debutroman Vi faller. Där finns faktiskt en sådan kväll, när Carina, som bor med sin pappa Karl utanför Bollnäs, äntligen slutar gymnasiet inne i stan. Fiktionen överlappar verkligheten, som ofta när verkliga platser skildrats i en roman. Det var alltså här det hände. Eller inte hände. Eller hände, fast i boken.
När Pär Östling sätter sig med sin islatte på Normans coffee är det i alla fall på riktigt.
Han är 36 år och bor en knapp mil från stan – ganska nära sina romanfigurer – med sambo och barn. En ganska osentimental kille som efter uppväxten i Timrå har sysslat med smide, litteraturvetenskap, svetsning och undervisning. Han berättar om en bakgrund i miljö- och vänsterrörelsen. Nu är han ensam syndikalist på arbetsförmedlingen i Bollnäs, och nydebuterad författare.
Vi faller kom ut i mars och fick ett varmt mottagande av både kritiker och bokköpare.
– Den handlar om vad som händer med människor före och efter en svår förlust, säger Pär Östling.
Berättelsens centrum är byn Bofara – som lånat färg och karaktär av flera byar i trakten – och Karl, som bor där med sin tonårsdotter Carina. Han är EU-bidragsbonde med storslagna projektidéer, spelar Dolly Parton för korna och fruktar att nya naturreservat ska minska produktionen. Men han lever också nära sina rötter, nära något anat och okänt i den miljö som är hans.
– Men han lyckas inte överföra känslan av att vara del i ett sammanhang till sin dotter. Och hur gör man det?
Ja, hur gör man? Där Karl är hemmastadd både i traktorer och under stjärnhimlen är dottern Carina en främling. Hon spelar Metallica och längtar bort, saknar vänskap och riktning. Varken det stora avståndet eller den stora kärleken mellan henne och pappan blir riktigt tydliga förrän det är alldeles för sent. Sorgen slår plötsligt, innan dess finns en isande brist på kommunikation. Inget elakt, inget Norénskt, bara otillräcklighet.
Pär Östling berättar, påtagligt gripen, att läsare hört av sig om hur boken varit en hjälp att bearbeta egen sorg. Kanske spelar det roll att bokens katastrof sker mitt i det vanliga livet. Det livet – i byn, smågrälen och arbetet – skildras ofta i en sorts registrerande stil. Han berättar om människorna mer genom vad de gör än genom deras tankar.
– Någon sa att det är väldigt manligt, jag vet inte. Det finns ju olika sätt att gestalta och den här gången blev det så.
Pär Östling har läst, och skrivit om, den kanadensiska författaren och historikern Annie Proulx.
– I sin bok Postcards skildrar hon hantverk, som hur man letade uran förr, eller jagade med fällor och åtel. Det har inspirerat mig. Lantbruket och den vardagen har jag sett till att lära mig, för att kunna skriva om det.
Bofara skildras i början av 2000-talet – fast från en utsiktspunkt längre fram i tiden – och Karl har maskinpark och djur. Byn är inte alls fattig, men ändå i periferin. En del har kallat boken arbetarlitteratur, Pär Östling är tveksam – ”bondelitteratur lika gärna” – men går med på en viss social-realism. På hälsingemål, dessutom. Hela dialogen är på dialekt, för att rikssvenskan blev orimlig i munnen på de här människorna.
Det är ovant att läsa, även för en hälsing tar det ett tag att bli bekväm med det skrivna målet.
Jag läser högt, på prov, hittar tonfallet efter ett tag, inser att det stämmer, och när jag blir hemma med språket tar det mig lite närmare. Språket blir en av nyanserna som vinner över den klichérisk som finns när man berättar om landsbygden med pizzeria och yxkastning, rockabilly och hårdrock som markörer.
Det finns annat också: Karl är skeptisk till miljönissar från storstaden, men smyger ut med byns mystiker Jack när denne hittat vargspår uppåt berget, och de mer skjutglada får mothugg i bybastun.
En del dialog är direkta citat från den verkliga bybastun, men Pär Östling har inte fått några sura kommentarer därifrån.
– De har läst högt ur boken i bastun, och jag var faktiskt lite rädd att de skulle känna sig uthängda och missförstådda, och slänga mig i ån. Jag är jätteglad att det inte blev så.
Författandet är ett hantverk, som träsnideri, säger han. Övar man så kan man, om man bara drabbas av något att berätta. Men berättelsen kan ta sina egna vägar, och inkänning i hur det kan vara att vara 19-årig tjej på landet kan man inte läsa på. Apropå att bokens katastrof aldrig riktigt förklaras säger han bara ”det var så boken blev, Carina vet ju inte ens själv”.
När vi hörs i september är inget skrivprojekt igång, men Pär Östling har fått en veckas skrivande – ”en början på en början”.
– Jag gick ur den veckan tio centimeter längre, det var som att få syre och det var skönt att känna att skrivandet finns där fortfarande.
– Jag skriver gärna en bok till. Men jag vill alltid göra olika saker. Jag kommer nog att fortsätta hoppa mellan stenar.
