Med tanke på regissörens bakgrund är han egentligen en ganska osannolik arbetarklasshjälte.
Ken Loach föddes den 17 juni 1936 i det engelska grevskapet Warwickshire, av föräldrar föga politiskt medvetna men med konservativa värderingar. Värnplikten fullföljde han i flygvapnet, RAF, för att sedan fortsätta till universitet i Oxford för att studera juridik.
Det var i Oxford som Loach först kom att intressera sig för dramatik. Berthold Brecht var på modet, så den politiska medvetenheten fick han på köpet. Men det var inte förrän 1963 som han debuterade som regissör med den halvtimmeslånga dramafilmen Catherine för engelska tevekanalen BBC. Därefter följde flera andra teveproduktioner och hans internationella genombrott kom inte förrän flera år senare. Men 1969 hade så Kes – Falken (Kes) premiär. Den bröt mot regissörens tidigare Brechtinspirerade verk genom sin starka realism. I centrum stod nu en hunsad arbetarklasspojke, som finner en falk och med den sin självkänsla i gruvarbetarsamhället. Filmen blev en oerhörd succé och kammade bland annat hem flera priser på Bafta-festivalen (brittisk films motsvarighet till Oscarsgalan) 1971.
Tekniken att genom en individ som befinner sig lägst i hackordningen, med stort socialt patos skildra hela det kapitalistiska klassamhället, är ett grepp som blivit ett av regissörens främsta kännetecken. Metoden gav namn åt den brittiska realismen, som kom att kallas diskbänksrealism.
Själv menar Ken Loach att han funnit denna metod genom studiet av de brittiska historikerna Eric Hobsbawm och Cristopher Hill. Deras perspektiv är historia sett underifrån. Istället för att skriva om härskarna, som tidigare historiker gjort, skrev de här historikerna den ännu inte nedtecknade tjuvarnas och revoltörernas historia. Det draget använder Ken Loach både i sin samtidsskildring och i sina historiska filmer.
Allt eftersom Margaret Thatchers styre under 1980-talet förändrade Storbritannien, inte minst kulturpolitiskt, fick Ken Loach problem att finansiera sina filmer. Han övergick därför alltmera till att göra dokumentärfilmer, för vita duken och teve: ”Som att skriva pamfletter i förhållande till mina dramafilmer, som mera liknar arbetet med romaner”, förklarade han för Graham Fuller i intervjuboken Loach on Loach, 1998. Men Ken Loach var långt ifrån uträknad.
Med filmer som Raining stones (1993) och Sweet sixteen (2002) introducerades filmpubliken för en utvecklad diskbänksrealism, kritisk realism. Kritisk realism ligger närmare naturalismen än diskbänksrealismen, men kritisk realism är, till skillnad från naturalismen, fylld av socialt patos och kärlek. Skildringen av de utsatta klasserna tog han alltså ett steg längre än tidigare; i Sweet sixteen är exempelvis huvudrollerna skotska barn ur trasproletariatet som tvingas bli gangstrar för att därigenom normalisera sin familj.
1995 skapade Ken Loach sitt andra historiska drama, Land och frihet, om spanska inbördeskriget, delvis baserad på George Orwells roman Hyllning till Katalonien. I den deltar en brittisk arbetare i den spanska revolutionen, där han upplever såväl kvinnornas emancipation, strider mot fascisterna, arbetarkooperativ och stalinisternas svek. Filmen fick karaktären av ett estetiskt politiskt manifest. Mottagandet utanför trotskistiska och frihetligt socialistiska kretsar var svalt.
Ken Loach senaste film, Frihetens pris (The wind that shakes the barley, 2006) är syntesen av det historiska dramat och det naturalistiska, där resultatet blir en allegori över moderna imperialistiska krig, som exempelvis det i Irak eller det i Palestina. Utgångspunkten är IRA:s kampanj mot britterna, som tvingade fram eldupphöravtalet 1921, och politikernas historiska svek mot Irlands fattigbönder som utmynnade i inbördeskriget som skulle komma att utkämpas fram till 1923.
Filmen utspelar sig i de natursköna grevskapen Cork och Kerry i sydvästra Irland. I centrum för detta Kain och Abel-drama står bröderna Damien (Cillian Murphy) och Teddy (Padraic Delaney) som i en stark indignationsscen i filmens början motiveras att gripa till vapen mot brittiska Black and Tans i staden Cork. Teddy väljer att vara pragmatisk i den väpnade kampen, medan läkaren Damien förhåller sig revolutionärt. Konsekvensen blir att Damien kommer att tillhöra det IRA som inte lägger ned vapnen 1921 medan Teddy ansluter sig till fristaten Irlands armé som undertecknade vapenstilleståndsavtalet.
Frihetens pris politiska tyngd är jämförbar med Gillo Pontecorvos Slaget om Alger (1965). Liksom den förra är anslaget i Frihetens pris realistiskt, närvarande och politiskt brännbart, och liksom Pontecorvo handskas Loach med ett antiimperialistiskt gerillakrig, på ett sätt som får konsekvenser långt utöver själva krigsskådeplatsen, och som inte kan bindas i tid och rum.
Men filmfotografiets skönhet och närgångenhet följer den kritiska realismen och distanserar Frihetens pris från Slaget om Alger mera traditionella realism. Liksom i alla Loachs filmer bygger skådespeleriet på den typiska psykologiska realismen.
I konservativa brittiska tidningar har mottagandet av Frihetens pris varit hätskt. Daily Mail undrade varför Ken Loach avskyr sitt land så, medan The Times bara såg en propagandafilm för IRA i den. Avsevärt mer positiv var recensenten i The Guardian, som såg en komplex och mångbottnad berättelse i filmen och i IRA:s politiska del Sinn Feins tidning An Phoblacht var mottagandet översvallande. Allt det här är som förväntat. Kanske säger det något om de konfliktlinjer som inte förändrats en tum sedan 1800-talet, vare sig i Irland, England eller någon annanstans.