Utan att blinka inledde före detta kulturminister Pagrotsky dagen med att säga att regeringen Persson varit drivande i jämställdhetsfrågor, enligt förre jämställdhetsministern Margaretha Winbergs modell. Något som säkert uppfattades som en provokation av de många garvade journalister och medieaktivister som fanns bland åhörarna.
Moderator Britt-Marie Mattsson, till vardags förste reporter på Göteborgsposten, påminde passande om det feministiska Dokumentet, som sammanställdes av kvinnliga journalister på Aftonbladet i slutet av 1960-talet.
Nu ville i stället Leif Pagrotsky lämna över stafettpinnen till medierna själva, som hädanefter får ta sig an uppgiften att anordna liknande konferenser. Detta som ett litet hot, att lägga till det andra, större hotet mot yttrande- och tryckfriheten. Det som dryftats av Göran Persson när han talade om ”stopp för sexualiseringen av det offentliga rummet” på kommunalkvinnornas kongress nyligen. Ett ”hot” som både resulterat i en ny utredning och starka reaktioner, främst från reklamvärlden men även bland utgivare och fack i medie-branschen.
De flesta åhörarna var kvinnor (173/30), men ovanligt många män deltog, om inte för jämställdheten så kanske för att datumet sammanföll med yttrande- och pressfrihetens dag. Eller kanske för att de, som höga mediechefer, senare skulle delta i en paneldiskussion.
Oavsett vilket var det medieforskarna som lade grunden för de fortsatta diskussionerna, och hos forskarna är bilden tydlig: jämställdheten står och stampar på redaktioner och i spalter. På vissa håll går det till och med bakåt
Medieforskaren Anja Hirdman visade bild-exempel ur mediebruset. Sportkvinnor som porträtteras på prispallen medan sportens män visas ”in action”. Eller maktens män som fotograferas underifrån som statyer i talarstol medan maktens kvinnor fotas på väg ut i korridoren.
Något att ta i beaktande, med tanke på att en genomsnittlig bildkonsumtion ligger på 2000–4000 bilder per dygn.
Själv ville hon dock understryka något som hon beskrev som ett stort glapp mellan medierna och folket:
– Så många som sex av tio menar att medierna inte ger en trovärdig bild av verkligheten.
En del av skulden ville Hirdman lägga på kvällspressen och den specifikt svenska löp-sedelskulturen.
– Det man inte kan skriva i text för att det inte anses politiskt korrekt, kan man lätt säga med bilder, menade Hirdman.
Hon noterade också en stor upptagenhet, eller till och med fixering, vid unga kvinnor:
– Det finns fortfarande en överrepresentation av unga kvinnor i medierna. Unga kvinnor som offer. Det kan handla om självmord eller övervikt. Detta trots att män löper större risk att drabbas av både självmord och övervikt.
Medieforskaren, tillika medieaktivisten, Maria Edström, en av grundarna till Göteborgsbaserade nätverket Allt är möjligt, konstaterade att det finns flera länder som har kört om Sverige i fråga om jämställdhet i medierna.
– I världen i stort ligger representationen av kvinnor respektive män på omkring 21/79. I Sverige ligger vi stadigt på 30/70. Men det finns flera länder som är bättre än Sverige. Belgien till exempel, sade Edström.
Maria Edström, som snart doktorerar med avhandlingen TV-rummets eliter, menar att Sverige till och med släpar efter och att könsmärkningen av genrer verkar reproducera sig självt.
Medieforskarnas lägesrapport avslutades av Monika Löfgren-Nilsson, vars envisa analys av jämställdheten på SVT resulterat i ständiga nysatsningar. Ändå hade hon, i sin senaste mätning, kunnat konstatera att jämställdheten i rutan har gått bakåt de senaste åren. En smått sensationell uppgift som genast föranledde SVT-chefen Christina Jutterström att gå i svaromål:
– Forskningen spelar en stor roll för oss på SVT. Det påverkar både utbud och hur vi arbetar, och på sätt och vis är det en förmån att vara under sådan ständig observation…
Löfgren-Nilsson har ringat in politik, ekonomi och arbetsmarknad som de bevakningsområden där kvinnor är sämst representerade inom journalistkåren. Något som dock gäller samtliga medier. Men när det kom till frågan om vilka åtgärder som bör vidtas ville hon väcka en kanske känsligare fråga.
– Hur behandlar och bemöter vi varandra på redaktionerna? Den frågan bör ställas oftare även om den är känslig, sade Löfgren-Nilsson.
Sedan var det dags för branschcheferna att försvara sig.
I panelen satt Amelia Adamo, M-magasin; Bengt Braun, Bonnier; Hasse Breitholtz, TV3; Christina Jutterström, SVT; Sofia Olsson Olsén, Norra Västerbotten; Jan Scherman, TV4; Peter Örn, Sveriges radio – alla rörande överens om vikten av jämställdhet på och i medierna – om inte av demokratiska eller professionella skäl så i alla fall kommersiella. Ärligast var Hasse Breitholtz:
– Våra skäl är rent kommersiella. Våra huvudsakliga tittare är kvinnor mellan 16 och 40 år, så vi är mycket intresserade av att tillfredsställa dessa konsumenter.
De enda som inte var där var mediernas ”bad guys”, kvällstidningarna, även om Bengt Braun i någon mån kan kopplas till Expressen. Inom Bonnierkoncernen har man drivit ett jämställdhetsprojekt i flera år, även om Braun kunde konstatera att det går långsammare än vad han hade önskat.
Både Braun och Scherman trevade efter olika metoder och framhöll den klassiska jämställdhetsplanen som ett användbart verktyg.
Frågan som blev hängande i luften var den om kvotering och kompetens: Finns kunnandet om jämställdhet i styrelser och bland chefer?
Jan Scherman hade med sig både jämställdhets-, mångfalds- och personalansvariga kvin-nor från TV 4. De antecknade flitigt. Han ångrade också att han inte agerat tidigare ifråga om de omdiskuterade ”utviken” bland TV4:s frontkvinnor, med hänvisning till den uppmärksammade väderpresentatören Tone Bekkestad.
Om branchcheferna var trevande visste nästa panel bättre råd. I den satt Claes Borgström, JämO; Stig Fredrikson, Publicistklubben; Jeanette Gustafsdotter, Studieförbundet näringsliv och samhälle; Maria Jacobson, Allt är möjligt och Agneta Lindblom-Hultén, Journalistförbundet.
Lindblom-Hultén kunde exempelvis svara på varför det uppstått en backlash på SVT trots goda förutsatser och svartvita siffror från forskarvärlden:
– Det är alla otrygga anställningar, visstidskontrakt, projekt och ständiga vikariat som har pressat tillbaka kvinnorna inom public service! Det är arbetsrätten som måste stärkas.
För övrigt tyckte Lindblom-Hultén att cheferna levererat en massa ”till intet förpliktigande löften och vackra ord”.
Maria Jacobson, från mediekritiska nätverket Allt är möjligt och återkommande krönikör på dessa sidor, fick frågan om allt verkligen är möjligt?
– Efter 15 år har jag ju faktiskt börjat undra. Objektifieringen av kvinnor har snarare stärkts och på många områden står det still. Däremot måste jag tillstå att nätverket är allt mer efterfrågat, och en debattdag likt den vi har sett idag är svår att tänka sig 15 år tillbaka i tiden.
Eller som Jämo Claes Borgström formulerade det:
– Det går långsamt men det går framåt.