Salvador handlar om den siste politiske fånge som avrättades genom garrottering under Francisco Francos fascistiska diktatur.
Den katalanske anarkisten Salvador Puig Antich greps 1973 av polis i en fälla, misshandlades, hamnade i pistolduell och en polis dödades i tumultet, där kulorna flög åt alla håll. Enligt obducenten hade den avlidne mängder av kulor i sig, men enligt poliskåren bara tre. Den skjutne polisen dog, men var det verkligen Salvador som sköt honom och inte de egna? Frågan spelade ingen roll i Francos diktatur. Där slog man fast skulden utan att fråga.
”Enbart med ord uppnår man ingenting”, säger någon i filmen, och det är skälet till att Salvador engagerar sig i en väpnad grupp som utför bankrån för att få ihop pengar till att bekämpa den fascistiska våldsapparaten.
Han grips och sätts i fängelse, advokater och folkrörelser kräver hans frigivning, men när den spanske regeringschefen Luis Carrero Blanco sprängs i luften av Eta den 20 december 1973, är det dödsstöten även för Puig Antich. Han hade ingenting med bombdådet att göra, men regimen avrättade vad den hade för tillfället. Avrättningen skedde under omvärldens, ganska tama, protester den 4 mars 1974.
Filmen, som bygger på Francesc Escribanos bok Cuenta atrás (nedräkning), speglar Puig Antichs liv i den politiska rörelsen och i fängelset, avrättningen och begravningen.
Salvador Puig Antich spelas av den katalansk/tyske skådespelaren Daniel Bruhl, känd från filmen Goodbye Lenin (2003). Bruhl gör en oerhört känslig gestaltning av den dödsdömde anarkisten och tillsammans med övriga 85 skådespelare och mängder med deltagare i demonstrations- och kravallscener blir det en insats som får en att tappa andan.
Men det är också relationen till människor som är så djup att den når åskådaren in i magtrakten.
När Puig Antich förs till fängelset sönderslagen och sönderskjuten, är den närmaste fångvaktaren en hårding som brusar upp och misshandlar fångarna när det faller honom in. Han sätter Puig Antich på plats direkt, men relationen förändras. Han läser brev som Puig Antich skriver till sin far, berörs på något sätt och börjar intressera sig för fången. Till slut utvecklas en vänskap och polisen är vid avrättningen den som reagerar starkast och börjar skrika och förolämpa bödlarna.
Daniel Bruhl säger själv i en intervju på en promotion-cd, att han aldrig har spelat i en film med så många sekvenser med djupa känslomässiga nivåer. Det är relationen till fästmön och senare en annan kvinna, till fångvaktaren, till advokaten, till systrarna, till fadern, som levt en stor del av sitt liv i skräck efter att själv tidigare ha dömts till döden men benådats, och så scenen med själva avrättningen. Men som regissören Manuel Huerga uttryckte det vid inspelningen av filmen: ”det är publiken som ska gråta, inte skådespelarna”.
Och publiken gråter. Under en tredjedel av filmen sitter nog åtminstone halva publiken tårögd. Inte av sentimentalitet – det är en sorg över ett enskilt öde, men också över hela det fascistiska förtryck som tog död på så många förhoppningar, så mycket kreativitet, så många människor under 35 års diktatur.
De starkaste scenerna behandlar naturligtvis de sista timmarna fram till avrättningen. Advokaten som far som en galning fram och tillbaka och organiserar stöd från alla håll och kanter för att sätta press på regimen att benåda Puig Antich.
Det är en tät film, där ljuset och närheten spelar stor roll. Samtidigt menar regissören själv att musiken står för 50 procent av filmen. Och musiken är mycket medvetet vald. Huvudnumret är den katalanske motståndssångaren (under Francos regim) Lluis Llach. Llach skrev redan 1974 en sång till minne av Salvador Puig Antich, och denna sång utvidgas och anpassas till hela filmen. Men också annan musik används. I en av actionscenerna vid ett bankrån byggs en suggestiv stämning upp av Jethro Tulls ”Locomotive breath” och i andra scener används musik av Bob Dylan, King Crimson och Leonard Cohen.
Alla som har arbetat med filmen vill att den ska uppnå något. Ett ökat medvetande kanske, men också ge stöd till Puig Antichs familj, som fortfarande kämpar för att upprätta honom.
Filmen hade premiär för en dryg vecka sedan över hela Spanien och har redan valts som en av tre möjliga filmer att representera Spanien på olika filmfestivaler.
Eventuell Sverigepremiär är inte be-stämd, men håll ögonen öppna. Det här är en film att se både en och flera gånger.