Lula fick 49 procent mot Alckmins 41 procent, medan presidentens tidigare partikamrat från Arbetarpartiet (PT), Heloisa Helena, tog 7 procent och ytterligare en PT-avhoppare, Cristovam Buarque, det mesta av återstoden.
Gerardo Alckmin kommer från det socialdemokratiska partiet, PSDB, och mellan hans och Lulas politiska program finns ”nästan inga skillnader, fast kandidaterna försöker sälja det motsatta intrycket i sina kampanjer”, analyserar statsvetaren Joao de Castro Neves för TV-kanalen Terras räkning.
Sedan 2005 har brasiliansk politik dominerats av en till synes ändlös rad av PT-skandaler, kretsande kring kampanjbidrag, mutande av oppositionspolitiker och spionage. Kort innan valet exploderade ytterligare en, att partiet köpt komprometterande information om PSDB:s kandidater från maffian.
Tidigare metallarbetaren och fackorganisatören Lula ställde upp i tre presidentval innan han 2002 erövrade posten. Trots alla skandaler ser många honom fortfarande som en hjälte för den klassresa han gjort, medan han i andra kretsar aldrig blivit fullt accepterad: ”Aldrig har kostymnissarna tjänat så mycket pengar som med revolutionären Lula. Men ingen bjuder in mig på kaffe, om det inte är för att de vill ha något i gengäld”, sade han i en ovanligt öppenhjärtig intervju för tidningen Època.
Som president har han drivit en ytterligt ortodox nyliberal ekonomisk politik, baserad på sociala nedskärningar, budgetöverskott och en extremt hög räntenivå. Under flera år resulterade detta i en tillväxt nära nollnivå, och även nu är den långt under genomsnittet i Latinamerika. Anmärkningsvärt nog har denna politik ändå många gånger beskrivits som framgångsrik, så till exempel av Nathan Shachar i DN 28/9. Han medger där landets ”beskedliga tillväxt” men pekar på avbetalningen av statsskulden, marknadens höga betyg och att valutan stärkts med 50 procent mot dollarn, ”ett latinamerikanskt rekord”. Men statsskuldens legitimitet är ifrågasatt och avbetalningarna på den kan ses som ett frivilligt åderlåtande av landet. Finansmarknadens förtroende, som otvivelaktigen är mycket högt, kan knappast någon tillmäta värde i sig om det inte i sin tur generar tillväxt. Den starka växelk
ursen är ett policybeslut, inte ett mått på framgång – Argentina, som haft betydligt högre tillväxt, har exempelvis avsiktligt hållit fast vid en låg växelkurs. Mer än något annat har hans politik gynnat finanskapitalet, däribland de som sitter på titlarna till statsskulden.
Parallellt med den nyliberala makroekonomiska linjen har Lula sjösatt sociala program som efterhand blivit ganska omfattande, som ”Noll hunger” som idag omfattar 11 miljoner familjer. En mycket stor del av hans nya väljare finns bland utfattiga mottagare av denna nödhjälp, särskilt i landets nordöstra del. En intressant fråga är varifrån resurserna till programmet kommit. Eftersom regeringen inte genomfört någon omfördelning från de rika, inte tillåtit sig något budgetunderskott, och inte haft någon kraftig ekonomisk tillväxt att ta av, ligger det nära till hands att pengarna kommit från nedskärningar i den generella välfärden, däribland försämringar i pensionssystemet.
Just vägran att rösta med presidentens linje i pensionsfrågan var vad som fick Heloisa Helena utesluten från PT. Som ledare för Partiet för socialism och frihet, PSOL, har hon gått till val på en radikal jordreform (ett av Lulas vallöften som förblivit ouppfyllt), suspendering av avbetalningarna på statskulden och revision av hur den uppstått, arbetstidsförkortning med bibehållen lön, och en anslutning till Venezuelas ”bolivarianska projekt” för Latinamerika. Internationella berömdheter som Noam Chomsky har deltagit i hennes manifestationer, medan de flesta kända brasilianska vänsterintellektuella, som författaren Emir Sader och befrielseteologen Leonardo Boff, har fortsatt ge kritiskt stöd till Lula.
Men även Helosia Helena har sina egna dissidenter till vänster. Hennes stödparti PSTU, har kritiserat henne för att ha dragit upp ett valprogram på egen hand och för att tona ned vänsterideologin och i stället lägga tonvikten på ett antikorruptionsbudskap och löfte om sänkta räntor – det första något som vilken politiker som helst i teorin skulle kunna skriva under på, det andra ett krav som även drivs av delar av det braslianska näringslivet. Hon har även förklarat att fast socialismen är en del av hennes personliga övertygelse och hennes partis, PSOL:s, program, är det inte en del av det regeringsprogram hon går till val på. Hennes resultat är lägre än de runt tio procent hon haft i opinionsmätningar för några månader sedan, men ändå höga för en kandidat till vänster om den officiellt erkända vänstern.
Slutligen har kommittèer för blankröstande varit aktiva i minst 17 olika städer, enligt World Socialist Web Site, som inte ger några ytterligare upplysningar om deras politiska budskap.