Är det något område som riktigt tydligt illustrerar hur politikerna sitter i knät på kapitalet, så är det trafikpolitiken. De senaste 20 åren kan enkelt sammanfattas: Näringslivet beställer, politikerna levererar.
Under 1980-talet var miljödebatten i säldödens fotspår högljudd. Ändå klubbade politikerna, i Sverige liksom i många andra länder, igenom de satsningar som näringslivet så välorganiserat krävde, inom ramen för dåvarande European roundtable of industrialists, ERT. De pekade ut en rad infrastruktursatsningar som de ansåg skulle gynna deras företag, bland annat stora satsningar på motorvägsutbyggnad i Europa och byggandet av en bro över Öresund. Tack vare gott klirr i kassan för sitt lobbyarbete fick de snart som de ville, oavsett politisk färg på regeringen i fråga.
De som höjde sina röster för att peka på det stora klimatproblemet eller för den delen, att flodpärlmusslan i Ljungskiletrakten hotades av utrotning om E6 byggdes ut enligt näringslivets önskemål, tystades konsekvent.
Resultatet av denna politik möter oss dagligen i olika katastrofrapporteringar i klimatförändringarnas spår: Översvämningar, stormar, höjd havsnivå och så vidare. Och havsnivån förväntas fortsätta stiga, kanske så mycket som ytterligare 88 centimeter till år 2100, enligt FN:s klimatpanel. Varje vecka presenteras nya forskningsrön som varnar för hur snabbt temperaturen kan stiga och hur allvarliga konsekvenser det kan få, till exempel att flera stora svenska städer riskerar att hamna under vatten (senaste larmet från Statens geotekniska institut), om inte klimatförändringarna hejdas.
Ändå fortsätter utsläppen av växthusgaser från trafiken i Sverige att öka. År 2000 kom 32 procent, eller 23 miljoner ton, av de svenska koldioxidutsläppen från vägtrafiken. Det innebär att stora miljövinster kan göras om vägtrafiken minskar. Vilket är en oundviklig politisk utveckling – om vi vill överleva.
I och med den tillträdande regeringen kommer situationen att förvärras ytterligare. Överlevnadsfrågan skjuter den gladeligen ifrån sig när den accepterar trängselavgifter i Stockholm, men bara som ett sätt att privatfinansiera en vägutbyggnad i 20-miljardersklassen (Förbifart Stockholm) – som kommer att leda till ytterligare ökningar av utsläppen av växthusgaser (se sidan 4-5).
Nu rasar en svekdebatt. De borgerliga väljare som röstade mot trängselavgifterna i Stockholms kranskommuner anser sig svikna. Men det stora sveket sker i själva verket mot de stockholmare som vann omröstningen för trängselavgifter och förutsatte att vinsterna skulle satsas på kollektivtrafik.
Allianspolitikerna hävdar att detta är en politik för befolkningens bästa, att en ökande trafik är en förutsättning för näringslivet och därmed jobben. Men de har fel. Näringspolitiken måste utgå från vad naturen tål. Kanske tror de i viss mån också att de köper lojalitet – genom att följa varje vink av önskemål hoppas de på trogna företag, som stannar i Sverige och räddar sysselsättningen. Men spelet fungerar inte så. Kapitalet flyttar sina företag som de behagar om vinsterna förväntas bli större någon annanstans.
Nya vägbyggen leder till ökad trafik och med den följer ökade utsläpp. Politikerna gasar in i en återvändsgränd.