Göran Perssons dramatiska avgång i direktsändning lade liksom sordin på hela eftervalsdebatten: ”jag tar konsekvensen” – som om det var han som kommer att få sin a-kassa sänkt!
Efter valet kom så chockvåg nummer två: den nya regeringen. Såsom i en slummer har vänstern stått förstummad. Det kunde knappast bli värre. Varje utnämning är i sig en sådan tydlig ideologisk markering att den tycks hämtad ur varje stressad socialists och/eller feminists mardrömmar.
Aldrig har väl den slaktade a-pressen känts så slaktad. I stället för en politisk och kylig granskning av de nya statsråden har vi sett ett utslätat frosseri i privatpolitiska detaljer där grötig särartsfeminism och sadistisk batongliberalism reduceras till trevliga leenden och val av färg på slipsen. Bomben var Bildt, hette det. Färdigdiskuterat.
Frågan är vad som är värst? Antagligen att kristdemokraterna tar över socialpolitiken. Och tror man inte att Göran Hägglund kan göra tillräcklig skada på fyra år är det bara att blicka ut över Europa och EU. Där har kristdemokraterna en framskjuten position och driver mycket offensiv livmoderspolitik, inte sällan tillsammans med konservativa grupper som verkar i verkligt skumraskland.
Nu gäller det att hålla i aborträtten och hamstra kondomer, i morgon kan det vara för sent. Och vad händer nu med den eftersatta sexualundervisningen i skolorna?
Ja, det för oss raskt över till skräckexempel nummer två: Leijonborg och Björklund på utbildningsdepartementet. Har aldrig hört Björklund tala om sexualundervisning eller någon form av nyanserad hållning där klassisk liberalism kunde vara på sin plats. I stället talar vi auktoritära metoder och test som ska sortera bort det som inte redan sorterats bort av friskolereformen och valfrihetsprincipen. Lägg därtill Nyamko Sabuni, som velat utskilja underliven på alla flickor från muslimska länder, för att sätta ytterligare tryck bakom uppdelningen i vi och dom. Hon är, glädjande nog, den första svarta ministerns någonsin, och som sådan förtjänar hon redan kritik i egenskap av jämställdhetsminister.
Sedan det massiva inslaget av moderater på alla departement som handhar arbetsmarknadspolitik. De kan verka mjuka och följsamma på ytan, men ack vilken skada de kommer att kunna göra. Det enda förmild-rande inslaget i den nya regeringen är deras desperata önskan om att få sitta ytterligare en mandatperiod.
Med tanke på hur många gånger de bytt fot bara under valrörelsen finns en viss chans att de blir lite svettiga när reaktionerna från det så kallade ”utanförskapet” kommer. Sjuka, pensionerade, arbetslösa, diskriminerade, lågavlönade, timanställda – de har lyckats pricka in precis de grupper som socialdemokraterna lämnade efter sig. Men precis som moderaterna har ekat under hela valrörelsen gäller det många. Nu gäller det att dåna, inte minst med tanke på att det är knappt om press och medier.
Och visst, Bildt var en bomb, ur ett amatörpsykologiskt dokusåpa-perspektiv. Och kanske har hans år i krig och misär slipat av den klassiska bunkermentaliteten, men om detta vet vi egentligen lite. Hans internationella politiska karriär må ha uppmärksammats, men är föga genomlyst. Den nya regeringen är inget annat än ett skräckkabinett för socialister och feminister. Och på detta råder en socialdemokratisk skuggregering knappast bot. Det är dags för nya allianser på vänsterkanten. Och det borde ha skett för länge sedan.
