”Vill man så kan man.” ”Det är förlegat att tala om klass.” ”Vad tjänar det till att älta gamla oförätter från barndomen?” Ni känner igen argumenten. Klass är inte särskilt lätt att diskutera, särskilt inte med dem som föddes med medelklassens möjligheter i blodet. Även bland dem som erkänner och delar analysen att Sverige är […]
”Vill man så kan man.” ”Det är förlegat att tala om klass.” ”Vad tjänar det till att älta gamla oförätter från barndomen?”
Ni känner igen argumenten. Klass är inte särskilt lätt att diskutera, särskilt inte med dem som föddes med medelklassens möjligheter i blodet.
Även bland dem som erkänner och delar analysen att Sverige är ett still going strong klassamhälle är böcker av det här slaget inte helt okomplicerade.
Varför ytterligare en bok om klassresenärer? Varför skriver ingen om dem som befinner sig i arbetarklassen idag, just nu?
Det är både befogade och irrelevanta frågor. Befogade för att det verkligen är ont om skildringar inifrån dagens arbetarklass, irrelevanta för att en bok om klassresenärer behövs. Också. Inte för att det skulle finnas något självändamål med att flytta sig uppåt i hierarkierna, utan för att den som föds på botten lever livet med helt andra spelregler än medel- och överklassen. För att byta position krävs både slump och stark vilja, och den som gör det reser vidare med – ofta livslång – skam, prestationsångest och hemlöshet på bagagehyllan.
I Tala om klass samsas 15 kvinnor om utrymmet. En del kända, som Tiina Rosenberg och Gudrun Schyman, andra mer okända. En del kommer från skötsamma hel-och-ren-familjer, andra har vuxit upp med sprit och smuts. Texterna är sinsemellan olika – vissa, som Elsie Johanssons drömda monolog med en väletablerad medelklassman och Susanna Alakoskis inledande novell – spränger sig fram med välformulerad ilska och stolthet. Andra, som Tiina Rosenberg och Karin Nielsen, är mer teoretiskt resonerande.
En del kanske inte borde ha varit med, det är inte alla förunnat att kunna gestalta sina erfarenheter till något allmängiltigt som sparkar mot hjärtat – eller intellektet för den delen. Men de allra flesta bidragen gör just det: politiska bomber av djupt personliga erfarenheter.
Och jag erkänner villigt att jag läser särskilt fastnaglat eftersom jag känner igen så mycket av all den där skammen och osäkerheten, trots att jag, med Tiina Rosenbergs terminologi, för länge sedan har kommit ut ur klassgarderoben. Det är den första antologi jag läst och verkligen känt igen mig i, som så precist återskapat känslan av att inte någonsin vara tillräckligt bra.
Dessutom går själva huvudbudskapet fram med all önskvärd tydlighet: Sverige är ett klassamhälle. I ett klassamhälle betalar underklassen hela tiden mer än alla andra. Med sina kroppar, sin hälsa och sina barns (o)möjliga framtider.
Och att det fan är för jävligt att vi inte lyckats skapa oss ett bättre samhälle än så.
Tala om klass
(Red) Susanna Alakoski och Karin Nielsen
Ordfront