Är du rädd för att gå ut på kvällen? Den frågan ställdes till ett antal slumpmässigt valda kvinnor av tidningen Punkt se i måndags. Jag funderar över hur jag själv svarar på den frågan: ”Ja, visst är jag rädd”.
Den kvinna som svarar nej ljuger antagligen. Att vara rädd för att bli våldtagen, och för den delen misshandlad, är högst rationellt. År 2005 anmäldes 3787 våldtäkter och våldtäktsförsök. Men viktigt att tänka på i sammanhanget är att endast 12 procent av våldtäkterna sker utomhus. De allra flesta våldtäkter sker i hemmiljö och oftast av en bekant. Det är värt att minnas, när mediebevakningen kring cykelmannen och Vasaparksmannen är så intensiv att nyheten hamnar på ettan i nästan varenda tidning.
Men vad är vi egentligen mest rädda för? Utomhusmörker eller att vara ensamma med bekanta män? De flesta svarar nog parker och ensliga gångvägar. Vilket visserligen är befogat, men samtidigt också missvisande. För all statistik visar att de kvinnor som försvarar sig mot okända gärningsmän utomhus har väldigt goda chanser att lyckas. Detta av flera skäl. Gärningsmännen förväntar sig ett lätt offer, de är ute efter känslan av makt när kvinnan blir så rädd att hon inte vågar göra motstånd. Den kvinna som skriker eller slåss gör därför i många fall situationen ointressant. Han är ju inte ute efter ett jämbördigt slagsmål. Dessutom ökar risken att bli upptäckt, vilket avskräcker.
Men hur ofta läser vi om kvinnor som försvarar sig mot våldtäktsförsök och lyckas? Ibland, men inte ofta. Och när det sker är artik-larna korta, inga förstasidesnyheter med bilder och braskande rubriker. Denna mediebevakning som blåser upp den lilla del av våldtäktsproblematiken som utomhusvåldtäkterna utgör, skapar en falsk medvetenhet av rädsla.
I många år har feminister erövrat offentliga platser nattetid och demonstrerat för att bryta kvinnors rädsla. För vi måste våga röra oss ute trots att det i viss mån är farligt. Men vi måste samtidigt bli ännu mer rädda! Vi måste misstänka varenda kotte i vår omgivning, även de som visat sig värda att älskas.
Små flickor tränas från födseln till att vara smidiga, lägga huvudet på sned och le i stället för att bråka och säga ifrån. Därför borde vår rädsla vara allra störst för att bli manipulerade till lydnad eller övertalade att gå med på det vi inte själva vill. Jag är inte särskilt rädd för cykelmannen. Jag är mer rädd för min egen ständiga ”önskan” att vara till lags.
När det gäller okända är det oftast lättare att säga ifrån. En gång försökte en man dra mig in i en hiss för att få mig upp på sitt hotellrum, samtidigt som han hyssjade mig med orden: ”Lugna ner dig, annars blir detta väldigt pinsamt.” Tack och lov var jag inte 15 år och så osäker tjej som jag var då, utan vuxen feminist som lugnt tänkte: ”Pinsamt för dig, ja!” Och gjorde mig beredd att både skrika och slåss om han inte släppte taget. Den tydliga attityden räckte i det fallet.
Det behöver inte vara svårare att sätta gränser i vardagen heller, det handlar om att våga bryta mönstret.
