Sedan budgeten släpptes i måndags kokar många arbetare av ilska: De kraftiga a-kassehöjningarna finansierar skattesänkningar som framför allt kommer de rika till del. En tydlig klasspolitik, men åt fel håll.
Samtidigt slår inte alla effekter av regeringens budget direkt mot samhällets svagaste. Bland de budgeterade nerskärningarna finns även sådant som vid en första anblick slår mot de högavlönade, som till exempel sänkningen av taket i a-kassan (sänks från 730 till 680 kronor). Men det finns anledning att även vi som framför allt värnar golven i försäkringssystemen reagerar när taken sänks. Det innebär att stora grupper av medelinkomsttagare inte kan räkna med ett fullgott skydd, vilket kan leda till att de försäkrar sig på annat håll – och det allmänna försäkringssystemet urholkas på sikt. Möjligen är det just det som är den sluga baktanken – och då knackar det verkliga systemskiftet på dörren.
Regeringen fortsätter att tala med kluven tunga, säga en sak men göra en annan. Valrörelsen 2008 har tydligen redan börjat: Det är ”utanförskapet” som skapar de stora klyftorna i det svenska samhället, upprepar finansminister Borg gång på gång.
Retoriken är närmast ironisk, för alla vet ju att det Borg talar om inte är sant. De stora klyftorna finns inte mellan arbetande och arbetslösa – klyftorna finns framför allt mellan hög- och låginkomsttagare i det svenska samhället. En utveckling som blivit värre de senaste åren och som alliansregeringen inte har något emot. För deras tal mot klyftor handlar inte om ekonomisk utjämning – de förespråkar tvärtom en ökad lönespridning.
Och med Borgs politik av sänkt a-kasseersättning till 70 procent efter 200 dagar blir ju klyftan mellan de som har ett arbete och de som inte har ett, bara större.
Tanken är tydlig: ersättningsnivån ska bli så låg att det lönar sig att ta ett riktigt uselt betalt arbete – så ska fler komma i arbete och lönerna pressas neråt.
Men den kanske allvarligaste frågan just nu är vad som händer när a-kasseavgifterna från årsskiftet chockhöjs med upp till 300 kronor i månaden, vilket totalt ska spara 10 miljarder åt staten. Det är inga småpengar för den som lever på marginalen!
I viss mån pareras a-kassehöjningen av att alla som arbetar heltid får en skattesänkning (360–1 130 kronor i månaden, beroende på inkomst) men slaget mot a-kassorna och i förlängningen fackföreningsrörelsen blir mycket hårt. Risken finns att de med fasta jobb avslutar sina medlemskap i a-kassorna och att de mindre a-kassorna går omkull. Kanske är det ett helt medvetet angrepp mot just de mindre a-kassorna, vars fackföreningar många gånger är de som mest aktivt försvarar sina medlemmars rättigheter.
Samtidigt finns det anledning att fråga sig hur det ska gå med arbetsmiljön. Den som är intresserad av arbetarklassens villkor i Sverige har haft mycket att hämta från den forskning som bedrivs av Arbetslivsinstitutet. Men hela den verksamheten ska nu bort, samtidigt som Arbetsmiljöverket får kraftigt minskade anslag. När kunskapen om arbetsmiljö och ohälsa i arbetslivet därigenom minskar, måste det befaras leda till att den arbetsmiljörelaterade ohälsan ökar.
Konkret innebär det fler värkande ryggar, axlar och händer. Arbetande människor som sliter ut sina kroppar i förtid – för att finansiera en avskaffad förmögenhetsskatt.
