Den korta medelålders kvinnan med de många valkarna häver sig upp ur bubbelpoolen, tittar sig vresigt omkring och vaggar in i ångbastun. När hon går till avsvalningsbassängen slår ett hov följe. Likaså när hon går till torrbastun. Eller duscharna. En gång snäste hon till mig att man inte får äta i bastun, jag åt ett äpple.
När hon satt sig på plats – den bekvämaste där man kan luta sig mot väggen – grupperar sig hovet, ett tiotal kvinnor i olika åldrar och storlekar omkring henne. Där sitter de. Vecka ut och vecka in, år ut och år in. Hon talar. De lyssnar, flikar in enstaka kommentarer. De bastar, de duschar, de behandlar håret, de skrubbar kroppen.
Jag förstår inte vad hon säger. Tror hon talar persiska, arabiska, eller möjligen kurdiska. Därför tillåter jag mig själv att ibland fantisera vad hon talar om – utifrån röstläge och ansiktsutryck.
Hon hötter med fingret och bannar – gissar jag – sina yngre systrar för att de numera så ofta köper pizza till sina familjer i stället för att laga den traditionella maten. Hon talar med vemod – gissar jag – om den tid då alla riktiga kvinnor klädde sig korrekt. Hennes menande blickar på de unga flickornas tatueringar rymmer ett stänk sorg som om hon tänkte: vad ska det blir av dem, vem vill ha dem?
Hon mässar – gissar jag – om gudomliga riktlinjer för ett propert leverne i hemmets hägn, eller omgiven av medsystrar på badet, hon kritiserar – gissar jag – de yngre kvinnorna för att de har svenska pojkvänner, jobbar på kasinot eller springer på bio på kvällarna.
Hon skrattar skränande och berättar roande – gissar jag – anekdoter om sin make, matthandlaren. Om när han fick för sig att koka sitt kaffe själv, eller ett ägg. Eller om när han plötsligt började tala om pappaledighet som ett alternativ för yngste sonen. Bahhh, pappaledig!
Det går en timme. Det går två. Oftast är jag klar före henne men en gång såg jag henne klä sig. Svarta stretchbyxor som hårt omslöt de runda låren. Chockskär tight tröja. Midjekort skinnjacka, rätt tuff modell.
Men hallå, tänkte jag. Var är den fotsida kappan och huvudduken? Som så många i hennes hov klär sig i. Är det inte så att hon, den underdåniga hemmafrun med man och fem söner som i ett skulle servas i lägenheten i Bergsjön, passar på att ta ut sin frustration i badet? Den kaxighet hon visar där var väl en kompensation för en tystare vardag i hemmet?
Nästa gång försökte jag lyssna mer aktivt. Ord som Bush, bin Laden, Hamas, Palestina, Irak, Iran flödade ur kvinnans mun. Det jag tog för mässande kan lika gärna vara agitation. Hennes bannande kan likväl gälla bristen på politisk hållning som pizzaköp. De roande inslagen är förstås skämt om Bush. Vemodet handlar förmodligen om situationen i Mellanöstern.
Jag är en medbadande med fördomar.
