En dryg månad efter valet och varje nyhetssändning innehåller något ny och obehaglig reform. En del är sluga och långsiktigt förödande som nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och höjningen av a-kasseavgifterna. Andra reformer kan knappast påverka det större panoramat utan tycks handla om den där lilla nedsättande klassgesten som är sprungen ut attityden ”Varför? För att vi kan!”. Det gäller till exempel arbetsköparens rätt att kräva sjukintyg från första sjukdagen.
Det är ingen konst att kritisera den politik som kommer, eller för den delen att paralyseras av hopplöshet. Men det är viktigt att också orka analysera varför väljarna röstade höger. Den senaste månaden har det börjat komma kritiska analyser ur socialdemokratins vänsterflank.
Den förre folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson konstaterade i en debattartikel att väljarna valt bort partiet, men att det inte är väljarna det är fel på. I stället ligger felet hos ett parti som blint gick på med mantrat att ”Det går bra för Sverige”.
Den 17 oktober publicerades en debattartikel i DN av de två LO-basarna Ella Niia och Hans Tilly, i vilken de kräver att en gemensam välfärdspolitik med v och mp. Tonen i artikeln är stillsam och konventionell, men budskapet närapå explosivt.
I senaste Arena publicerades ett samtal mellan Nisha Besara, Klas Gustavsson och Catrine Kielos, tre unga kritiska s-nära debattörer. Gustavsson säger: ”Efter förra valet konstaterade Sap:s analysgrupp att man inte vinner val i en valrörelse utan under mandatperioden. Den slutsatsen gäller rimligen, fast omvänt, även när man förlorar. Det som bör kritiseras är den förda politiken: misslyckandet med sysselsättningen och det växande utanförskapet”.
Tillfrågade om var hoppet för partiet ligger blir svaret lätt bisarrt: Hos feministerna och hos Göran Johansson (Göteborgs starke man). Feministerna därför att det där finns en stark opposition som länge varit mogen, säger Kielos, och påpekar att det i den gruppen finns personer som är feminister i första hand och socialdemokrater i andra hand. Göran Johansson, å andra sidan, är knappast en förnyare i traditionell mening, men han tagit öppen strid med partiledningen. Detta är antagligen den viktigaste orsaken till att s gick fram i Göteborgs kommunalval.
Samtalet avslutas med att de föreslår att s ska gå över till modellen med två språkrör, ett av varje kön. Dessutom föreslås någon form av tidsbegränsning eller rotation på de politiska posterna samt sänkta löner för tjänstemannajobben.
Dessa förslag skulle innebära närmast en kulturrevolution för ett parti med en byråkratiserad korporativ tradition. Att plocka in inslag från de gröna partierna, vilka i sin tur härstammar från en utomparlamentarisk rörelse och en radikal demokratikritik, skulle skaka om partilogiken i grunden. Det är bra och hoppfullt att det finns en vilja till radikal analys inom s. I många frågor har kritikerna också rätt.
Men de glömmer en grupp: de som inte jobbar. Det var genom att sätta upp denna centrala skiljelinje – mellan ”oss som jobbar” och ” de som inte jobbar” som moderaterna lyckades sno åt sig rollen som det nya arbetarpartiet.
Men medan kvinnor, och i någon mån invandrare, börjar träda fram på den socialdemokratiska världskartan, är de arbetslösa fortfarande tämligen suddiga. På ett underförstått och outtalat plan accepterade s den moderata uppdelningen mellan de som jobbar och de som stannar hemma. Så länge inte arbetets söner medvetandegör att dagens arbetare inte är bara arbetare utan arbetslösa, högst ofrivilliga egna företagare med blattenamn och sjukskrivna mammor är bara halva analysen gjord.
