Det finns händelser då utvecklingen står och väger. Dramatiska dagar då historien kan ta en annan vändning.
Det är knappast förvånande att den dramatiska hösten 1956 återigen står i fokus 50 år senare. Nya böcker publiceras som diskuterar sambandet mellan den ungerska revolutionen och Suezkrisen, då Israel, Storbritannien och Frankrike gick till anfall mot Egypten. Dokument grävs fram som skildrar vankelmodigheten i Moskva där Kreml ett kort ögonblick fattade beslut om att inte intervenera i Ungern, men där Nikita Chrustjov till sist beslöt att krossa ungrarnas frihetskamp i blod.
Public service tar sitt historiska ansvar och visar filmer i SVT, håller långa diskussioner i Kunskapskanalen, och i Sveriges Radio har vi de senaste veckorna kunnat lyssna till välgjorda program där några av de 8 000 flyktingarna som kom till Sverige hösten 1956 har berättat om sina dramatiska minnen. Och gång på gång har radiolyssnarna hört Kurt Anderssons ödesmättade legendariska radioreportage från Budapest hösten 1956: ”… under pausen mellan det första och andra sovjetryska angreppet mot den skymtande ungerska friheten var staden visserligen svårt härjad och människorna tydligt märkta av det inträffade, men de hoppades likväl att deras kamp och deras offer inte skulle vara förgäves. Nu är Budapest en stad utan hopp, kampen och offren har varit förgäves”.
Imre Nagy, reformkommunisten som ledde den ungerska koalitionsregeringen – med samma partier som styrde efter befrielsen 1945 – under de 150 timmarna av frihet 1956, lurades från sin tillflykt på jugoslaviska ambassaden i Budapest och ställdes 1957 inför en folkdomstol och avrättades av ockupationsmakten. Hans öde delades av flera hundra andra motståndskämpar. Först 1989 rehabiliterades Nagy och en kvarts miljon människor följde honom till graven och den 23 oktober 1989 avskaffades enpartistaten.
Utländska dignitärer kom i måndags till Budapest för att delta i 50-årsminnet av revolutionens inledning då 10000-tals studenter och arbetares solidaritetsmanifestation för de polska arbetarna övergick i rivande av Stalin-statyn och krav på demokrati.
De kom till en splittrad stad. Högeroppositionen Fidesz arrangerade egna firanden i protest mot den skandalomsusade socialistiske premiärministern Ferenc Gyurcsany och på gatorna slogs högerextremister, en del försedda med pilkorsflaggan, symbolen för andra världskrigets ungerska naziströrelse, med polis.
Den ungerska revolutionen 1956 var komplex och många gör anspråk på det historiska arvet. Det är dock lätt att glömma att kärnan i revolutionen handlade om demokrati och ett slut på ett sovjetiskt förtryck, där det nya samhället skulle vila på en socialism med frihet och arbetarstyre. En imponerande rörelse av arbetarråd fortsatte motståndet månader efter att de sovjetiska stridsvagnarna hade rullat in i Budapest.
Liksom syndikalister 1956 gav sitt stöd till revolutionen ska vi idag minnas alla de arbetare som för 50 år sedan kämpade mot övermakten i Ungern.
