Ett förslag om att centralkommittén, CK, i framtiden bör utse organisationens generalsekreterare kallades av Arbetarens chefredaktör Rikard Warlenius för ”leninistiskt” och avslogs. Generalsekreteraren ska även i fortsättningen väljas av kongress, men frågan om detta ideella uppdrag ska innefatta rösträtt i arbetsutskott eller ej kommer att skickas ut på referendum.

På kongressens tredje dag mattades spänningen mellan glesbygd och storstad. I fokus stod nu ombudsmännen och centralkommittén. Omröstningarna utföll ofta mycket jämnt, men i den debatt som föregick besluten låg skiljelinjen från tidigare diskussioner fast. Återigen sköt ombudsmannakritikerna in sig på existensen av ett ”skikt med egenintressen” som står i motsats till ”lokal självverksamhet”.

Ett förslag var att samtliga ombudsmannatjänster skulle om-vandlas från femårsförordnanden till ettårsförordnanden. Kenneth Levin från Sundbybergs LS tillgrep en avancerad bild:

– Om man har ett stafettlag med fyra personer som springer 400 meter går det mycket snabbare och ser elegantare ut än när en springer 400 meter ensam. Men om någon av löparna plötsligt tappar pinnen – då går det inte fort längre. Då ser det inte snyggt ut. Kamrater, vi måste värna kontinuiteten och se till att vi inte tappar stafettpinnen.

Beslutet blev att ombudsmännen – som byter namn till fackliga organisatörer – ska tillsättas på två år i taget, högst fyra år i sträck. Här bantas inte heller antalet tjänster: utöver en förhandlingssekreterare ska de fackliga organisatörerna omfatta tre heltider.

Under eftermiddagens diskussioner om nya stadgar för centralkommittén röt Lillemor Norling ifrån:

– Har ni fått hjärnsläpp? Om den här motionen antas leder det till att det blir så jävla stolligt att jag bara gapar! sade hon, och syftade på att centralkommittén själv ska kunna suspendera ledamöter.

Förslaget syftade också till att CK skulle kongressväljas, istället för att som idag utses i regionala valkretsar, samt att arbetsutskottet skulle utses inom CK.

– Vi i Östersund yrkar avslag på alla motioner om förändringar i stadgar och organisationsstruktur. Den gångna tidens svåra konflikter beror på hur människor har pratat med varandra – det är där vi måste bli bättre, sade Helen Draheim från Östersunds LS.

Per Enqvist från Hallands LS invände:

– Det är svårt för vanliga medlemmar att få insyn i beslutsgångarna och förstå vem som har ansvar för vad. Poängen med att göra AU till en del av CK är just att vi ska få tydliga strukturer, sade han, och Sofia Kalpazidou från Stockholms LS fyllde i med att de senaste årens tumult hade förhindrats om AU valts ur CK.

När det kom till beslut visade det sig att marginalerna var mycket små. Flera röstningar fick göras om upp till tre gånger, och majoriteterna gled från sida till sida från motion till motion. De nämnda förändringsförslagen om CK föll med liten marginal, och i fråga om ombudsmännen beslöt kongressen att de i fortsättningen ska utses av arbetsutskottet istället för av medlemmarna i referendum. En facklig servicejour med 020-nummer inrättas. Vidare beslöts att SAC:s två sekretariat i Gävle och Stockholm ska slås ihop till ett, med säte i huvudstaden. Joe Hill-gården i Gävle ska samtidigt omvandlas till ett museum ”som väcker insikt och debatt” men förvaltas med ”små kostnader”.

Medlemsavgifterna ska sänkas i proportion till de tidigare gjorda besparingarna.

De befarade stridigheterna höll sig förhållandevis lågintensiva under den första dagen, men på den andra flammade de upp desto mer. Kongressen utvecklades då till en rejäl bantningskur, och centralorganisationen lämnade dagens överläggningar flera storlekar mindre: posterna som avlönad generalsekreterare, avtalssekreterare, redogörare, adressregistertjänsten, försäkringsombudsman och förlagsredaktör skars alla bort. Totalt avlägsnades drygt 4,5 heltidstjänster – nära hälften av det totala antalet – från SAC:s centrala organ.

Men det var inte främst behovet av att spara pengar som vägledde besluten, utan ideologi. Majoriteten såg dem som en försegling av de senare årens fackliga förnyelse och anförde att färre anställda leder till ökad basfacklig aktivitet.

– Mitt ideal är de spanska syndikalisterna i CNT. År 1936 hade de två miljoner medlemmar men bara en anställd, och han hade samma lön som de lägst betalda arbetarna. Den federalistiska principen är helig för mig. Därför måste vi avskaffa tjänsten som förhandlingssekreterare och alla andra institutioner som sätter sig på LS, argumenterade Ruben Tastas-Duque, ombud för Västerorts LS.

Han var en av företrädarna för den majoritet som, med stöd framför allt från Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping och Umeå, hävdade att en slimmad organisation minskar luftmotståndet när LS ger sig ut i lokala fackliga strider.

Diskussionernas fronter gick i allmänhet längs axlarna ålder och stad/land: äldre ombud från LS i glesbygd utgjorde en bakre linje i försvaret av centralorganisationen.

– Vi i Östersund blir väldigt glada och inspirerade av att läsa om alla direkta aktioner som pågår runtom i landet just nu. Men samtidigt: om man inte blockerar och bojkottar och syns hela tiden blir man utpekad som ett passivt LS som ska läras upp till riktiga aktivister. Vi är en handfull aktiva medlemmar som ska göra allt, men det klarar vi inte ensamma. Vi behöver hjälp och stöd från den gemensamma organisationen, och utan funktionärer blir det lagen om den starkes överlevnad som får råda, sade Helen Draheim från Östersunds LS.

Men Markus Finnbom, ledamot i arbetsutskottet, lovade att de föreslagna nedskärningarna inte ska drabba medlemmarnas behov av fackliga råd.

– Alla ska med, sade han.

Liknande frontlinjer drogs i diskussionen om Federativs bokförlag. En rad talare förespråkade en modell med en ideell förlagskommitté istället för en förläggare, med uppdraget att ge ut böcker med direkt anknytning till arbetsplatskamp. Mot dem stod de som istället ville se en bred bokutgivning – en talare efterlyste skönlitteratur – styrd av en kongressvald förläggare, men de röstades ner.

Än mer explosiv blev debatten när de återstående funktionärernas arbetsvillkor avhandlades. Flera motioner föreslog en sträng skärpning av villkoren: att arbetsutskottet skulle kunna ändra tjänstegrader med två veckors varsel och lönerna sättas av kongressen istället för genom förhandlingar mellan parterna.

– Det har varit ett stort problem att folk har kunnat sitta och lyfta lön inom SAC utan att göra någonting, sade Liv Marend från arbetsutskottet.

Flera talare förkastade gällande villkor för SAC:s anställda – däri-bland tilläggspension och lön på 20730 för 35 timmars arbetsvecka – som lagrar i ett privilegieskikt.

Andra talare redovisade i stället sin rodnad över motionerna:

– Kamrater, vi kan inte anta fackföreningsfientliga motioner! Vi kan inte bryta mot de grundläggande principerna på arbetsmarknaden, sade Torbjörn Engdahl från Uppsala.

Han sekunderades av ombudsman Lennart Markebo, som efterlyste ideologisk konsekvens:

– Vi är en fackförening som håller oss med en samhällsvision. Vi vill ha ett frihetligt socialistiskt samhälle som är behagligt att leva i för arbetare. På något sätt måste vi väl ändå spegla det i vår egen organisation, i hur våra anställda har det.

Detta argument bemöttes med att SAC inte ska sträva efter att vara en förebild för andra arbetsköpare – utan efter att sluta vara arbetsköpare, det vill säga inte ha några anställda alls.

– Det är sanslöst att folk tror att vi kan göra revolution inom vår egen organisation. Revolutionen gör vi på arbetsplatserna! agiterade Peter Jacobsson från Malmö LS.

Diskussionen om funktionärernas villkor mynnade ut i att kongressen förkastade, med knapp majoritet, förslaget om att alla anställda skulle kunna sägas upp med endast två veckors varsel. Samtidigt beslöts att alla arbetsinsatser utom de av kongressen fastställda ska vara projektanställningar och att de anställdas lön och arbetsvillkor inte längre ska sättas genom avtalsförhandlingar, utan fastslås av kongressen. För den kommande perioden fryses lönen vid nuvarande nivå, med bibehållet pensionsavtal.