Googlar man på ”kommunalstrejk” är det SAC Syndikalisternas hemsida som toppar söklistan. På tredje plats kommer tidningen Arbetaren och först på 12:e plats hittar man ett förbund med anknytning till Landsorganisationen. På LO-förbundet Metalls (nuvarande IF Metall) hemsida kunde man i april 2003 läsa att en majoritet stod bakom Kommunals då hemula lönekrav. Så många som tre av fyra svenskar ansåg att det skulle vara bra för samhället att höja kommunalarnas löner. Det visade en opinionsundersökning från Temo, beställd av Kommunal inför de så uppmärksammade punktvisa strejkerna.
Strejken blev ett fiasko, trots att till och med Kommunalarbetarförbundets ordförande Ylva Thörn försökte se nöjd ut när förhandlingarna var över. Nöjd, men plågad…?
Trots en enorm kampvilja bland medlemmarna, och det stora stödet bland befolkningen, var det till sist LO-basen själv, Wanja Lundby-Wedin, som markerade när smärtgränser var nådd. Och det var betydligt under de 5,5 procent som medlemmarna gick ut i strid för.
Även före detta statsminister Göran Persson grymtade. Kommunerna hade helt enkelt inte råd med några löneökningar för så stora grupper.
Möjligen kan man säga att hela historien kom att ha en viss pedagogisk effekt. Arbetarrörelsens tillkortakommande i köns- och likalönefrågan blev uppenbar. Organiseringen av kvinnor i särskilda kvinnoförbund med särskilda kvinnolöner hade helt enkelt inte gynnat hela arbetarrörelsen. Bara halva. Den som börjar med Industri och slutar på förbund.
Kopplingen mellan LO och SAP hade heller inte hjälpt upp i frågan, trots fagra löften i valrörelsen samt ett ökat fackligt-politiskt samarbete sedan Lundby-Wedin tillträdde som ordförande 2000. Misslyckandet kom också att skapa oro inom arbetarrörelsen, vilket i sin tur lade grunden för exempelvis Feministiskt initiativ, och kanske också valresultatet i årets val. Nya allianser såg ut att kunna skapas mellan feministiska och klasskampsorienterade grupper. En konstlad och omodern motsättning såg ut att kunna upplösas. Den mellan företrädare för endera köns- eller klasskamp. Arbetarrörelsens väg in i 2000-talet hade pekats ut. Falska särintressen skulle nu kunna bytas ut mot solidaritet över köns- och etnicitetsgränser. Kanske till och med över de nationella gränserna?
I årsberättelsen för 2005 tog så Wanja bladet från munnen genom att erkänna att LO inte tog ansvar för Kommunal fullt ut när det begav sig. ”Vi hade frågan om de kvinnodominerade grupperna uppe, men vi hade inte riktigt någon bra modell för det”, sade hon i en intervju i Ordfront i våras. Men inför årets avtalsrörelse såg det bättre ut, menade hon: ”Nu har vi bestämt oss. Inför nästa avtalsrörelse är kvinnolönerna prioritet nummer ett… Det enda sättet att få upp kvinnolönerna är att ha en samsyn om detta i hela förbundet.”
Så hur är det då med samsynen inom hela förbundet? I måndags sade nya, samorganiserade industriförbundet IF Metall nej till LO:s jämställdhetspott. Genom att huka bakom metallarnas egna kvinnor, viftade Metalls förbundsordförande Stefan Löfven bort det hittills enda förslaget om minskade löneskillnader, och fortsatte därmed att motstävigt backa in i framtiden.
Lösningen borde naturligtvis vara att organisera alla yrkesgrupper i en och samma organisation. Men så vill inte LO ha det. Löneskillnaderna måste upprätthållas – eller?
